Redan för 4000 år sedan ska det ha funnits en reglering kring vinproduktion. Detta på de assyriska stentavlorna.
Men det är först i början på 1900-talet som vi i större utsträckning ser en reglementering och då i Europa. Redan på 1700-talet la man grunden för en lagstiftning i Portugal, bland portvinshusen och tidigare ska det ha funnits en form av reglering i Tokaj, Ungern.
Frankrike var först ut och i synnerhet södra Rhône, i Châteauneuf-du- Pape. Hänsyn togs till odlingsområden och vilka druvor som traditionellt hade odlats. Något som satte agendan för övrig lagstiftning.
Man delade så småningom om vinlagen i flera delar, hierarkiskt uppbyggt. Kvalitetsviner med en sträng lagstiftning för sig, samt bordsviner med en mer flexibel idé kring vinproduktion för sig.
Grunden i vinlagstiftningen handlar om en begränsad produktion och – inte minst –
ursprungstypiskhet. Varje vin som lämnar ett reglerat område provas blint och ska ha en
ursprungskaraktär. Annars blir vinet nedklassificerat, alltså nedgraderas från kvalitetsvin till bordsvin.
Detta är inte bara en prestigeförlust för producenten utan det blir också ett ekonomiskt avbräck.
Efterhand skapades samma form av reglementering i övriga europeiska länder. Idag har samtliga
länder inom EU i princip samma reglering kring vinproduktion.
Sedan 2012 råder en delvis modifierad vinlag. Nu talar vi inte nödvändigtvis om kvalitetsklasser, utan om skyddat eller mindre skyddat område, appellation protegé på franska. Men fortfarande gäller att vinerna ska ha en ursprungstypisk karaktär.
I Nya världen är vinlagstiftningen mycket flexibel, för att inte säga obefintlig. Nu finns emellertid flera områden som har börjat lagstifta kring vinproduktion, bland annat Napa Valley i Kalifornien och delar av Mendoza i Argentina. Tanken är även här att vinerna ska få ett tydligare ursprungsuttryck.
