Inte bara Sauvignon Blanc eller annat druvrent. Utan också en hel del spännande blandviner. I synnerhet om det står Hawke’s Bay på etiketten.
Hela Nya världen består av en mängd endruvsviner. Från spännande viner med utpräglad områdeskaraktär till rena kioskvältare på box. Nya Zeeland är sannerligen inget undantag. Här härskar Sauvignon Blanc och har så gjort i 40 års tid. Det är också hemligheten bakom den enorma framgång landet haft under samma tidsperiod. Betänk att för 40 år sedan visste vi knappt att det fanns vin på öarna långt bortom Australien. Nu fanns visserligen inte så mycket vin, men det skulle bara dröja några år innan de lätta, krusbärsdoftande vinerna från Nya Zeeland överraskade marknaden i Gamla världen med ett helt nytt uttryck. Och framför allt, de skrev druvans namn på etiketten.
Den andra druvan som leder landet mot nya marknader är Pinot Noir. Nu är den inte i närheten av Sauvignon Blanc, men är samtidigt den druva som tar i princip resterande del av vinerna som försvinner utomlands. Så vad göra, inte bara på den inhemska marknaden, utan även för exponeringens skull utomlands?
Jo, som Hawke’s Bay. Här produceras helt andra viner, viner som har en mer utpräglad områdestypisk karaktär långt från just dessa två druvsorter. Och så gillar man druvblandningar, om det nu inte står Syrah på etiketten.
– Vi älskar Bordeaux. Våra variationer på Bordeaux är också ett signum för Hawkes’ Bay, säger Matt Stafford, entusiastisk chefsvinmakare på Craggy Range.
Druvodlingar i perfekt symmetri
Vinegendomen, vacker som få, ligger en bit in i landet. Det hela är kolossalt imponerande. På flera sätt. Kring ett klassvineri hittar vi druvodlingar i perfekt symmetri. Först efter ett tag märker jag emellertid något märkligt. Inga druvor, och då är det ändå en månad kvar till skörden.
– Nej, just det, säger Matt Stafford och skruvar på sig lite.
Sedan ta han sats:
– Vi plockade bort druvorna eftersom vi riskerade sjukdomar i vingården. Se egendomen som ett vineri inklusive ett besökscentrum, men se också allt som ett statement.
Man kan minsann kosta på sig om man heter Craggy Range. Druvorna från den omkringliggande vingården är alltså mer en skön inramning till vinegendomen med tillhörande, fantastisk restaurang, Terroir.
Matt Stafford ta med mig på en tur och berättar om vinerna. Inte minst hans egen uppfattning om vad som gör Hawke’s Bay och Craggy Range så speciellt.
– Flera saker, egentligen. Dels har vi något unikt, det vet vi, klimatet, närheten till havet och vår idé om sustainability. Det måste vi behålla. Dels jobbar vi gärna med druvblandningar.
À la Bordeaux?
– Precis! Jag älskar Bordeaux, sa jag det? På alla sätt. Jag är väldigt inspirerad när jag gör vinerna och jag försöker lära mig allt om växtplatserna allt det som gör Hawke’s Bay unikt. Bordeaux är ganska otrendigt om det inte handlar om riktigt gamla årgångar.
Nya Zeelands mest kända terroir
På Craggy Range produceras det allt från endruvsviner på Chardonnay, Sauvignon Blanc, Syrah, som enligt Matt Staffon har många följare i sociala medier, och så förstås, styrkan, druvblandningar. Gärna från ett litet område som fått enorm internationell uppmärksamhet de senaste åren, Gimblet Gravels, troligen landets mest kända terroir.
– Tidigare sa man att inte ens fåren kunde beta där, så näringsfattigt var det. Men idag är området ett av de mest renommerade i hela landet. För druvodling. Förklarar Matt Strafford.
Till Craggy Ranges vin Te Kahu plockar man samtliga druvor från vingården med samma namn just i detta område. Det är ett uppskattat vin, 69 procent Merlot, 13 Cabernet Sauvignon, resterande en blandning på lika delar Malbec och Cabernet Franc. Det är härligt fruktigt med djup koncentration, svarta vinbär, lite ceder, kakao med tydlig strävhet.
Visst märks det var inspiration kommer ifrån, men det blir ändå säreget. Som när det bästa från två världar möts. En beskrivning som Matt Stafford tycks uppskatta.
Allt är nu inte nytt, stort och statement à la Craggy Range i Hawke’s Bay. Resan går vidare mot en annan spännande producent i området, Te Mata. Egendomen sägs vara en av de äldsta producenterna i landet.
Tobias Buck, son i huset och en ung man som far omkring i vineriet, tar emot, låter mig träffa hans pappa John Buck.
– Vi var de första att ta in Viognier, de andra att ta in Syrah och är de enda som har Gamay, säger han i samma ögonblick jag sträcker fram handen för att hälsa.
Statements på olika sätt
Det där med statements kan se ut på många sätt. Men visst är det en intressant vinproducent, på många sätt. Vurmen för Syrah märks då ett av toppvinerna, Bullnose, är ett fantastiskt exempel på hur långt man kommit med vinerna, betänk då att druvan inte funnits mer än något decennium i landet.
– Jo, vi gillar Rhône, norra Rhône. Vi gillar sättet man gör viner på i Europa. Sedan är det extra kul att visa att vi har något annat än Sauvignon Blanc, förklarar Tobias Buck.
Det visar man på vineriet med önskvärd tydlighet. Det är inte bara Syrahviner som lämnar vineriet, även Bordeauxblends, endruvsviner på både Chardonnay, Viognier, Sauvignon Blanc och förstås Gamay hittar ut på marknaden.
– Det spännande med Nya Zeeland som vinland är ju att vi har en 1 400 kilometer lång vingård, från norr till söder. Då är det ganska givet att man, om man satsar på kvalitet, också jobbar med områdestypiskhet, menar Tobias Buck.
Nu är det fler saker som skiljer Te Mata från granngårdarna, ja kanske från hela den nyzeeländska vinnäringen. Dels jobbar man med en överproduktion, alltså att man har ett överskott av druvor och säljer det som blir över. Dels är husets prestigevin tillika Bordeauxblend, Coleraine, hemligt när det kommer till druvblandningen.
Men det kanske roligaste av allt är att man låter pensionärer vara med vid skörden.
– Jajamen, vi kör ut ett hundratal pensionärer från trakten med bussar och så får de skörda. Det är väldigt uppskattat. Nu har de ju dessutom blivit riktigt duktiga på det.
