Vad är egentligen anledningen till att vi svenskar höjer glasen och utropar ²skål² vid middagar och festliga tillställningar? Många läsare har undrat, så vi har varit i kontakt med Vin & Sprithistoriska Muséet och tagit reda på fakta och gamla traditioner. Läs och lär. Seden att skåla med gäster, familj och vänner är ingen nyhet. Det finns berättelser från början av 1500-talet där man beskriver hur det noggranna, tidsödande skålandet gick till. För tid tog det onekligen. Det brännvin som skulle konsumeras, vilket egentligen kom efter de ursprungliga öl- och mjödskålarna, serverades till en början i skålar. ²Finfolket² var inte så förtjust i att sörpla ur samma skål som bordsgrannarna så de använde sig av en liten brännvinssked tillverkad av ben eller silver. En metod som kom att användas även av det ²vanliga folket², men deras skedar var gjorda av björkträ. Brännvinsskålen fick sedan vandra från person till person och middagarna kunde ta halva nätter att slutföra. Drunk as a dane Hundra år senare, på 1600-talet, introducerades vad vi skulle kunna kalla för dagens skålsed. Var och en fick sin egen skål att skåla i och syftet var ofta att ära de som inte kunnat närvara vid sammankomsten. Den danske kungen Christian IV var en flitig utövare av skålceremonin. Det berättas om något tillfälle då han ska ha höjt glaset och skålat inte mindre än 35 gånger – under samma kväll. Den middagen lämnade han i vågrätt läge. Just danskar har förknippats med ett ihärdigt skålande, vilket också har lämnat spår i det engelska språket. Där brukar det heta ²drunk as a dane² (²full som en dansk²), som är detsamma som det nordiska uttrycket ²full som en alika² eller ²fyllkaja². Samme kung, Christian IV, hade en raffinerad (o-)vana kombinerad med skålandet. Han ansåg att det bara skulle drickas en gång ur varje glas, vilket innebar att efter varje skål och klunk med sprit skulle glaset kastas ut genom fönstret, eller in i väggen. Flera tusen glas kunde därför behövas – och slås sönder under en middag. Glaskrosset blev till en slags tradition som levde kvar i Norden ända in på 1800-talet och var särskilt förekommande vid bröllopsfester. Det finns skålar som till och med har gått till historien. En sådan är ²Gustafs skål² som utropades på revolutionsdagen den 19 augusti 1772. Man drack då till Gustaf IIIs ära på Skeppsholmen i Stockholm och till de församlades glädje och förvåning dök kungen själv upp och tackade för skålen. Det som fanns i glasen då var inte brännvin utan punsch, medan Gustafs skålen ute på landsbygden ofta fylldes med brännvin, även efter revolutionsdagen. Snapsvisor Ett senare inslag som kombinerats med skål och snapsdrickande är vissjungandet. Det handlar om att sjunga brännvinets lov i olika långa och korta visor. Dock inte för långa, eftersom en snaps ska svepas snabbt för att behålla viss kyla. Dagens snapsvissjungande härstammar från forntida sammankomster, då öl- och mjödfyllda dryckeshorn svingades till asagudarnas ära. I isländska berättelser står att läsa om minnesskålar, som utbringades till gudar och förfäder. Vikingarna avgav löften i broderskap om framtida hjältedåd samtidigt som de skålade i fyllda horn. Horn som efter kristendomens införande byttes ut mot dryckesskålar. Då vikingarna festade konsumerades mängder med mat och dryck. Däremot blandade man aldrig torrt med vått, så när all mat var slut och alla var mätta och belåtna – då kom ölhornen in. Öl av tre olika klasser, där den finaste sorten var gammelölet, sedan kom vanligt öl och sist ett enkelt spisöl. Vid vissa tillfällen, framför allt vanligt bland furstar och stora bjudningar, drack man också mjöd bryggd på honung. Efter mat och dryck brukade gästerna bli fulla och ägnade resten av festen åt mingel och underhållning. Ungefär som i våra dagar. TEXT & FOTO: Marie Arpnäs KÄLLA: Vin o Sprithistoriska Muséet (bl a)
