Min vän Svanhilds pappa kom från en fiskeby långt uppe vid den Norska ishavskusten. En dag fick han antagligen nog av den visserligen natursköna men dock en aning enformiga tillvaron däruppe. Han hoppade på en båt som skulle föra honom ut i stora vida världen. Svanhilds mamma föddes i Osaka och där trivdes hon nog, för hon stannade kvar utbildade sig till sjuksköterska. Kanske skulle hon arbetat där än idag om inte ett norskt fartyg hade förlist utanför den japanska kusten, och spolat upp Svanhilds pappa på kliniken där Svanhilds mamma tjänstgjorde. Många år senare hamnade Svanhild själv vid vårt middagsbord en kväll i November. Hon hade vid det laget både hunnit födas, växa upp och utbilda sig, hon arbetade nu som arkitekt i Oslo. Jag för min del hade påbörjat mina läkarstudier och dessutom utvecklat en smak för stora starka Dry Martinis. Ni vet – ginet direkt från frysen ner i shakern, en isbit, tre droppar vermouth, en droppe campari, rör runt och sila upp, skippa citronskal och oliver – mums! En sån, och sen gäller det att få maten på bordet ganska snabbt. Den här kvällen hade vi dock missat lite i planeringen så det blev en draja till innan maten var klar. Vi högg in på torsk med gröna musslor, parmaskinka och någon sorts rotsakskreation, vilket vi sköljde ner med ett gott Alsacevin. Allt var i stort sett perfekt och självgodheten liksom bredde ut sig inom oss vid tanken på vilka goda middagsvärdar vi var. Framåt kaffet var vi så till den milda grad nöjda med oss själva att vi inte märkte att Svanhild – som just hade avböjt en konjak – hade blivit märkvärdigt tyst, och i stearinljusens flackande sken såg vi heller inte att hennes annars så mjälla hy antagit en grönskiftande färgton. Hon ursäktade sig och bad att få gå och lägga sig en stund då hon hade fått väldigt ont i huvudet. Vi blev förståss mycket bekymrade, och vår oro blev inte mindre när hon efter en stund rusade ut till badrummet. Det blev till att ringa efter Taxi och undskyll och förlåt och nej det är ingen fara och god bättring och håper dere får en fortsatt hyggelig kvell osv. Och tanken på skaldjur och ska alla bli sjuka och blir hela Stockholmresan förstörd för Svanhild m.m. Nåväl, det kanske inte var de gröna musslorna som knäckte Svanhild den där kvällen. Istället kan det ha varit den isoform av enzymet aldehyddehydrogenas som hennes arvsmassa kodade för, och som kom till uttryck i Svanhilds lever. I naturen finns olika system att eliminera alkohol. Det mest praktiska vore ju om vi människor helt enkelt kunde utsöndra den som vi gör med tillexempel salt. Tyvärr kan vi inte det utan istället löser den sig i blodet och förs till levern. En del tas om hand där direkt, men stiger nivån i blodet över 0,1 promille så passerar en del vidare ut i kroppen, något vi alla märkt då och då. Väl i levern har vi två enzymer som går till angrepp. Det första heter alkoholdehydrogenas. Det oxiderar alkoholen, och då får vi dels lite energi, och dels bildas ett nytt ämne – en aldehyd. Aldehyden är giftig och när vi har stora mängder i kroppen får vi ont i huvudet, mår illa, börjar svettas och känner oss obehagliga till mods. Det är med andra ord viktigt att snabbt göra sig kvitt med denna otäcka substans, och där kommer det andra enzymet in i bilden – aldehyddehydrogenas. Detta lilla enzym är mycket effektivt och oxiderar aldehyden ånyo vilket ger ännu lite mer energi, dessutom bildas ättiksyra. Den blir i sin tur koldioxid och vatten + energi. Totalt får vi ut 7 kilokalorier på ett gram alkohol. Vi människor är tack och lov olika, och beroende på var våra förfäder bott i världen ser de här båda enzymerna lite olika ut. Hos de flesta skandinaver till exempel jobbar de här båda enzymerna ungefär i samma takt, så halterna av aldehyd blir inte så farligt höga vid måttlig konsumtion. Många asiaters alkoholdehydrogenas däremot jobbar på som bara den, så nivåerna av aldehyd stiger snabbt. Det andra enzymet däremot arbetar mycket sakta, det är en annan isoform. Cirka 40 % av japanerna har denna isoform. Den är också en dominant ärftlig egenskap vilket innebär att det räcker om den ena föräldern har den. Kanske ni nu kan sluta er till vad stackars Svanhild råkade ut för den där kvällen. Vi kanske också ställer oss frågan: Vad är normalt? Är det Svanhild som bär på en mutation eller är det jag? Jag har en egen högst privat teori: Kanske var det så att den enzymuppsättning som hon bär på är den vi alla hade från början. Sen – under vikingatiden – drack vi så mycket inför krigstågen att de enda som överlevde dem var de som inte fick ont i huvudet och blev illamående. På så sätt anrikades de gener som kodade för den här enzymuppsättningen i vår arvsmassa – och här sitter jag tusen år senare och blandar Dry Martinis som kan fälla en oxe… Ha det gott önskar Hans P.S. Har ni frågor är ni välkomna att skicka dem till hans.lannerstedt@vinguiden.com Som ni märker har Vinguiden.com fått en ny krönikör som hoppar in medan vår ordinarie webbdoktor lägger in en extra växel i sina läkarstudier. Hans Lannerstedt studerar även han på Karolinska Institutet och kommer att befolka den här spalten tillsammans med Annamaria.
