Blanda först en Loaded Battery och sätt dig sedan bekvämt tillrätta framför datorn och läs denna Marina Steinmos nionde kortnovell för Cocktailguiden.com. En explosiv kärleksförklaring!
Kära vän, jag skriver till dig under en av de sällsynta pauserna i mitt arbete. Häromkring kallas jag Guds outröttliga ängel, men jag kallas också 2fucking lunatic2 av några engelska FN-soldater som provoceras av min viljestyrka. Vad du väljer för namn när du tänker på mig känner jag inte till, men jag hoppas att det är vänligt och förstående. Mamma skrev att du besökt dem och att ni hade talat om mig. Du frågade efter orsaken till mitt vägval i livet. Jag önskar att du ställt frågan direkt till mig, i stället för att gå omvägen över mina föräldrar. Jag döljer inget för dig – det har jag aldrig gjort. Därför tror jag att du egentligen vet vad som ledde mig fram till mitt beslut att bege mig till denna sorgliga del av världen. Tycker du att det hade varit bättre om jag begravt mig själv i mitt barndomshem, som en överviktig Emily Dickinson? När jag dessutom inte är konstnärligt begåvad och aldrig har kunnat uttrycka min sorg och förtvivlan genom dikt, dans eller överdimensionerade collage av gamla tidningar, färgrester och döda djur, skulle det ha varit meningslöst för mig. Men det här kan jag göra. Varje dag innan jag går min väg tar jag farväl av allt. Jag ser på mina få möbler, jag ser på det svältande trädet på bakgården, jag lyssnar till bilar, barn, avfallsbanketter för hemlösa husdjur och jag tänker att det är sista gången, med saknad och lättnad och total närvaro. Jag tänker aldrig på dig. Och när jag går ut på mina arbetsplatser med övertygelse, känner jag hur min klumpiga kropp förvandlas. Den blir en arsenal av vapen riktade mot allt det som förstör livet. Då försvinner allt hat och all sorg och all bitterhet och då kan jag tänka på dig. Då tänker jag att varje steg jag tar, tar jag på din kropp, att denna spruckna mark är du, och då sätter jag ner min fot så försiktigt att jag blir viktlös. Så går jag, varje dag tills mörkret faller, över detta såriga land och befriar det från det onda som vilar i det. Min koncentration sviktar aldrig. Mitt huvud tappar aldrig skärpan. Och tanken på dig lämnar aldrig min kropp. Ambassadpersonalen har slutat be mig att sluta. De kommer ofta för att se mig arbeta och tar ibland med gäster och har picknick en lagom bit ifrån. Så oroa dig inte för mig eller för om mina minnen av dig är mörka och hotar att spränga mig inifrån. Jag är en kärlekens vapenarsenal och jag röjer minor. Men jag tänker aldrig röja dig. Hälsningar Copyright Stockholm of the Vine (Internet) och Marina Steinmo (alla andra rättigheter).
