Vecka åtta skulle motboken ha firat födelsedag. Nu blev den boken inte äldre än 38 år men det är intressant att titta på Sveriges alkoholpolitik under 1900-talet. På en Albert Engström-affisch syns en ilsken man peka på en nubbe, en pilsner och några kräftor. Texten lyder ²Kräftor kräva dessa drycker. Du måste avstå från kräftor om du icke röstar nej.² Året var 1922 och svenska folket röstade för eller emot ett alkoholförbud. Resultatet blev 51 procent mot och 49 procent för ett totalförbud. I slutet av 1800-talet var den moderna nykterhetsrörelsen på stark frammarsch i Sverige. Genom tiderna har både staten och folkrörelserna arbetat för en ökad nykterhet bland folket. Orsaker till detta verkar det ha funnits gott om sedan många hundra år tillbaka. Redan på Bellmans tid, 1700-talet, kunde Stockholm räkna en krog per hundra invånare (inklusive kvinnor och barn). På den tiden var ²måttlig spritkonsumtion² detsamma som sup vid uppvaknandet, sup till frukost, sup innan och till middagen samt sup före och efter kvällsmåltiden. Förutom det var hembränning till husbehov fullt tillåtet. Det alltmer omfattande brännvinsdrickandet ansågs tvunget att dämpa, och då genomförde man den så kallade brännvinsreformen. Tillgängligheten skulle bland annat försvåras och det bildades kommunala bolag för tillverkning och försäljning av alkohol. Därmed avtog de privata vinstintressena. En följd av brännvinsreformen var bildandet av ett bolag i Göteborg, ²Göteborgssystemet², som sedan infördes i hela landet. Efter det var alla privata vinstintressen bortkopplade från alkoholförsäljningen. Det är kanske inte många som känner till, men det har förekommit ett tillfälligt spritförbud i Sverige. Det var runt 1910 och de sociala följderna ansågs så positiva att tanken på ett totalförbud, likt det som fanns i USA, växte och blev allt intressantare. Nämnda folkomröstning 1922 fick avgöra om det skulle bli spritförbud eller ej. Vilket det inte blev. Fylleriet oroade de svenska myndigheterna. Under första världskriget såg man det som viktigt att spara på folkhushållningens spannmål och potatis, som även används vid sprittillverkning, och beslutade att införa restriktioner. Läkaren Ivan Bratt var den som tog initiativet till motbokssystemet. 1914 fick stockholmarna motbok och tre år senare infördes den i hela landet. När kriget väl var slut insåg de svenska myndigheterna att motboken var ett bra alternativ till ett totalförbud, i syfte att kunna ta itu med alkoholfrågan. Motboken var ett slags tillstånd och för att få en bok och en ranson skulle personen i fråga ha fyllt 25 år. Det visade sig snart att det inte bara var åldern som avgjorde motboksägarskapet, utan det var snarare en klassfråga. Arbetslösa, människor med låg inkomst, gifta fruar och ofta unga ogifta män fick klara sig utan motbok. Gifta medelklassmän fick köpa fyra liter i månaden och de ogifta medelålders kvinnor som, via särskild ansökan, lyckats få en bok fick nöja sig med halv flaska likör i månaden ungefär. Starköl blev vid behov utskrivet på recept och kunde köpas ut på apotek. I början upplevdes motbokssystemet som bra. Fylleriet minskade, men efter ett tag övergick allt till ²det vanliga² igen. De som inte hade någon motbok lyckades ofta ordna sin sprit via krögare eller langare istället. Spritsmugglingen ökade ganska drastiskt liksom hembränningen. Till slut var spritkonsumtionen till och med högre än innan motboken infördes och när en utredning visade att varken missbruk eller konsumtion minskat valde man att avskaffa motboken. Året var 1955. När Sverige gick med i EU upphörde AB Vin & Sprits tillverknings- och importmonopol. Det är numera Alkoholinspektionen som godkänner vilka som ska få importera alkohol för försäljning i Sverige. TEXT: Marie Arpnäs FOTO: Aftonbladet
