Blanda en Black Forest och sätt dig sedan och njut av Marina Steinmos tionde novell för Cocktailguiden.com.
De hade säkert gått i tusen timmar. Pappa ramlade ofta och försökte skämta bort det varenda gång. Hon skrattade inte. Hon kände bara sina frusna tår slå mot skornas insida som isbitar mot kanten av ett glas. När de kom tillbaka till en plats som de redan hade passerat låtsades pappa inte om det. Hon sa inget heller. Fast det kunde vara femte gången ibland. Det började blir mörkt. Skogen blev vinröd och trång. Pappa sa att de snart skulle hitta ut. Han stannade inte längre för att tänka efter vilken väg de skulle ta. Han var helt borta. Hon fattade inte varför de inte kunde ha åkt och ätit pizza som alla andra gånger. Varför ville han ut i skogen? Skogen tyckte inte om honom. I skogen måste man vara stark och kunna saker. Pappa kunde inte saker. Fast det var kanske orättvist tänkt. Han kunde ju beställa pizza. Det var okej att han var som han var. Om hon ville lära sig något brukade hon fråga någon annans pappa eller mammas chef som sov över varje torsdag. Men pappa fattade inte. Han skulle alltid göra saker åt henne – snickra i hennes rum eller lägga klinkers i hennes dockskåp eller förklara vad menstruationer var för någonting. Hon var så trött på allt det där och mest trött var hon på att försöka göra fint igen efteråt. Dessutom kunde hon själv räkna ut att man inte blödde från njurarna en gång varje månad. Det var ju bara löjligt. Han började se väldigt trött ut och den vita t-shirten under skinnjackan var full av mossflagor. Hon frågade om de hade gått vilse. Han svarade inte. Hon sa att hon var hungrig. Han sa att hon ju hade fått en tablettask. Hon sa att det var ganska länge sen. Dessutom var det sockerfritt. Det blir inte så mycket energi av det. Då såg han ut som om han ville knuffa henne nerför en brant. Men det var kanske bara det vinröda ljuset som fick honom att se lite tokig ut. Han föreslog att de skulle gå upp på ett berg för att få bättre överblick. Fast de var inte vilse. Men det kunde vara bra att hitta en snabbare väg. Eftersom hon frös och var hungrig. Själv tyckte han att skogen kändes som ett andra hem och glömde både tid och rum. Hon tyckte att hon hörde något djur skratta. De stod på ett krön och tittade ut över skogen. Den var oändlig. Och den täckte över varje eventuell ny stig med en massiv matta av svart grenverk. Han satte sig ner. Hon kunde nästan känna hur hans jeans sög upp fukt från marken. Då kände hon att hon var trött. På honom. Inte på att han inte kunde någonting. Utan på att han inte kunde erkänna att han inte kunde. Precis när hon skulle knuffa honom över kanten vred han på sig för att leta efter sin tändare i innerfickan. Hon missade pappan och föll nästan ner från berget, men fick tag i gren vid kanten. Hon höll sig fast. Hennes fötter slog mot bergskanten som de där isbitarna i ett glas. Hon kände sig dum. Då bad pappa henne att ta hans hand. Hon hängde en sekund med ena handen fri och funderade på att släppa taget. Så hon slapp förklara. Då tog han tag i hennes armar och drog henne över kanten. Han borstade av henne och undrade om hon hade snubblat. Hon nickade. Då började pappa gråta och sa att han inte hade en jävla aning om hur de skulle komma hem för han fattade ingenting av den här jävla konstiga röda skogen som inte uppförde sig som skogarna gjorde när han var liten. Hon sa att hon visste hur de skulle gå. Det hade hon vetat hela tiden. Då skällde han ut henne. Men det gjorde ingenting. Hon älskade ju honom för han var den bästa pappan för han kunde dra upp henne från en avgrund. På vägen hem sa han att nästa gång skulle de äta pizza. Om det var okej för henne. Copyright Stockholm of the Vine (Internet) och Marina Steinmo (alla andra rättigheter).
