Finns det glögg kvar sen advent? Det känns antagligen inte lika lockande att värma på den längre.
Det är märkligt eftersom förutsättningarna egentligen är ganska lika nu i januari, som de var i december. Enda skillnaden är att då väntade vi på julen, och nu väntar vi på – våren?
Eftersom det sätt vi firar julen på bara är påhittat av oss själva, med stjärna, gran och glitter, borde vi kunna dricka glögg lika bra nu som då.
Men glöggen känns fel i januari, den smakar för sött, någonting omodernt, något som var men som nu är passerat.
Likadant kan det vara med till exempel Jägermeister, eller glüwine. Den som har planerat att åka till alperna i vinter vet hur gott de är på afterski. Inte sällan köps det en flaska för att ta med hem efter resan. Men inte blir det av att dricka den där söt starka drycken hemma i Sverige. De passade in där och då, inte här och nu.
Det handlar om förväntansvärden. Projicerade föreställningar.
Förväntningar kan vara begränsande. Istället för att ta saker och ting för vad de är, föreställer vi oss hur de ska vara. Och blir missnöjda när verkligheten inte infriar vad fantasin erbjöd.
Frågan är vad som då gjort oss besvikna. Är det verkligheten, eller fantasin.
Under de senaste veckorna har snön lagt sig över Stockholm där jag bor. Och eftersom Stockholm är en stad där mycket är infrastruktur och logistik, blir saker och ting inte vad de förväntas vara.
Bilar blir inplogade, trottoarerna svåra att gå på, snön faller från taken och bussarna stånkar fram med sin småförkylda last.
Visst vore allt enklare om det var sommar. Då skulle staden fungera som det var tänkt. Som vi föreställer att en stad ska fungera. Då åker bilarna utan att slira, människor promenerar säkert på trottoarerna, ingen behöver skotta snö från taken, och bussarna anländer snällt på tid. Allt är enklare, och vi slipper alla gå med halsduk, mössa och dunjacka.
Snön medförde någonting vi inte förväntade oss. Det blev kaos i vår välordnade värld. Och vi misstycker, istället för att välkomna det nya snön givit.
Är det inte ganska kul när saker och ting blir annorlunda? När det klänger folk på taken och skottar snö. När bilar plogas in, och vi får tillfälle att hjälpa till, att mötas och ge varandra ett handtag. När vi får trippa över isiga trottoarer, och hjälpa någon knuffa fram sin barnvagn.
Mitt i detta kaos uppstår en ny ordning. Där vi kan mötas. Och där vi kollektivt kan förfäras över den undermåliga snöröjningen, obehaget av all snö på taken, de dåligt sandade trottoarerna.
För egentligen är situationen härligt avslöjande. Bara lite snö och vi inser snart att vi alla är sårbara, vi behöver alla varandra och vi måste alla hjälpas åt.
Av Magnus Bergquist
