Är det någon skillnad på att spara, lagra eller samla vin? Jag menar, var går gränsen? Att spara innebär oftast ”i väntan på det perfekta tillfället”… med risken att det tillfället aldrig kommer. Att lagra innebär en väntan på att vinet ska utvecklas och erbjuda en speciell upplevelse med risk att tiden rinner ut och bäst-före-datumet passerar. Att samla innebär … ja, vad då?
Jag har alltid samlat på saker jag fattat tycke och intresse för. När jag väl valt föremålet för mitt samlande startar en intressant process inom mig. Jag kalibrerar och fokuserar på VAD jag vill uppnå och därefter sätter jag igång ett accepterande inom mig ATT det är okej att gå ”all in”. Sedan låser jag fast målet och börjar själva jakten … Ibland ligger kicken i själva letandet, andra gånger kommer ruset av att ha hittat vad jag letat efter och sedan stoppat undan det – trygg i vissheten om att jag har något som betyder något speciellt för mig och kanske till och med kan vara åtråvärt för någon annan. Samhörigheten med andra samlare ska vi inte ens tala om.
När jag började min sommelierutbildning för fyra år sedan sa en av mina lärare redan på någon av de första lektionerna att vi elever skulle vara beredda på att delas upp i två kategorier: de som med sina nyfunna vinkunskaper kommer njuta av att dricka sina favoritviner och de som kommer att spara och samla, och i takt med detta utveckla en ångest och rädsla för att att våga öppna sina flaskor. Det var inte svårt att räkna ut vilken grupp jag skulle hamna i …
Jag erkänner att jag idag är på väg att bygga upp ett vinförråd som jag förmodligen inte kommer hinna dricka upp under min levnadstid. I takt med att kunskaperna stegrats så har det också blivit roligare och intressantare att köpa på sig vin. Jag har insett att jag är förlorad åt samlandet. Vilket i och för sig kan visa sig vara ganska klokt om man tänkt det som en investering och har pengar, resurser, kontakter, tålamod samt en förstående familj.
Det finns en nästan mystisk känsla i att veta att jag bland annat äger en flaska Château Margaux 1:er cru från 1982 och jag vet att det nästan är att likna vid en ”Helig Graal”. Att det i samlingen också väntar en Bollinger RD 1996 tillsammans med andra prestigecuvéer där tidens tand kommer berätta om dess briljans. Men jag erkänner att jag kämpar med mig själv här huruvida jag ska öppna upp och dricka vinerna, eller om jag nu ska spara dem till senare, eller kanske rent av aldrig dra korken ur dem – men ändå äga dem. Som ett konstverk på något sätt. När jag umgås med mina vinvänner så handlar samtalen ofta om vilka viner vi äger mer än vilka vi faktiskt druckit. Det var annorlunda då jag mest umgicks med musikkollegor, då pratade vi om vilka konserter vi sett, hört och upplevt – det vill säga konsumerat och tagit del av.
För mig är en oöppnad flaska som att ha funnit en skatt eller att ha en oskrapad trisslott i plånboken. Chansen finns att det är ren magi som väntar och jag är världens rikaste människa – men det kan lika gärna vara en riktig nitlott. Jag vill liksom inte veta och ”korköppningsångesten” förlamar …
Där står jag nu, ”Caught between a rock and a hard place” som Mick Jagger brukar sjunga. Spara? Lagra? Samla?
Eftersom jag tidigare uppmanat till mod är det väl kanske på sin plats att göra en ny Bucketlist över vilka viner jag faktiskt avnjutit istället. Under tiden tittar jag till mina flaskor, tar ut dem, smeker varsamt över de vackra etiketterna, borstar bort lite damm, minns inköpstillfället och inväntar ett tecken från Anden i flaskan …
VINTIPS: Att njuta av nu men också för att stoppa undan i väntan på …
