Är världens dyraste rosévin även världens bästa? Meningarna går isär, naturligtvis, själva utnämnandet är bara det kontroversiellt. Vinguiden har provat vinet och är… stum av förundran.
Nu har vi druckit rosévin i ett decennium utan att skämmas. Tidigare var ju vinet ett under av flexibilitet och att då komma hemdragandes med ett simpelt rosa vin, nej, det gjordes inte. I dag hittar vi till den rosa hyllan även under vinterhalvåret, så visst händer det saker på vinfronten.
Men vad är det då vi köper? Jo, nu har vi tröttnat lite på jordgubbssaft från stora delar av världen, främst den Nya. Och sneglar mot ursprunget, mot södra Frankrike, där det rosa vinet alltid haft en självklar plats. Oavsett om vi sitter på Croisetten i Cannes eller strandhaket i Marseille. Till mat, den lokala maten som Salade niçoise och boullabaisse, har vinet närmast varit oöverträffat, och att sitta och njuta ett glas rosé i värmen likaså.
Någon som tog fast på den annalkande folkrörelsen var Sacha Lichine, Bordeauxsonen vars pappa var den berömda Alexis Lichine, respekterad vinskribent som också drev Château Prieuré-Lichine i Bordeaux. Snacka om belastad bakgrund. Men det var kanske därför det gick som de gick, för framgångarna lät inte vänta på sig. Självaste Jancis Robinson, engelsk vinkritiker och en av de mer tongivande vinskribenterna världen över, ger egendomen riktigt högt betyg och frågar retoriskt om det är världens bästa rosévin.
Men det krävdes nyordning i rosévinsparadiset för att det skulle hända grejer. Och det stod Sacha Lichine för genom att vara mer selektiv i skörden, raffinera vinifieringsprocessen, få bättre koncentration i vinet.
– Vem är den lilla tjockisen från Bordeaux som kommer hit med sina konstiga idéer, var det folk som frågade sig. Men det har ju gått ganska bra och jag tror att de flesta kritikerna tystnat nu, säger, Tom Schreckinger, ansvarig på plats när Sacha Lichine inte är på plats, vilket han inte är speciellt ofta.
Egendomen Château d’Esclans med över 250 hektar land, en femtedel vingårdar, var fram till för lite drygt tio år sedan ägt av Swedish Match pensionskassa. När Sacha Lichine la beslag på egendomen, blev fokus vin och vinet blev rosa. Han menade rent generellt att Château d’Esclans var en slumrande skönhet som förtjänade ett bättre öde.
Första året, 2006, producerades det närmare 150 000 flaskor av det som skulle komma att bli den stora succén, Whispering Angel. I år tillverkas mångdubbelt flaskor av vinet. Förklaringen är enkel:
– Problemet är att det säljer slut så snabbt och det kan man ju tycka är ett lyxproblem. Men många kunder blir jättearga, förklarar Tom Schreckinger.
Han tar oss med förbi egendomen, parkering till ett veritabelt skrytbygge, en långsmal byggnad som ligger intill vägen, som ett… Ja, Tom säger det bäst själv:
– Ett statement. Vi ville ha en vinbutik som var mer än så.
Och det fick de, det ser ut som en blandning mellan Korova Milkbar och en flygplatsterminal. Överallt står och ligger Sacha Lichines jättedyra viner. Men med tydliga prisindikationer, för priset är sannerligen inget de hymlar med, tvärtom. I sin moderna marknadsföring vet de att ett högt satt pris leder till massor av media. Frågan kvarstår, är det värt det?
Vi provar, längst in i byggnaden finns ett grottliknande rum målat i sobert vitt, det är bra belysning och det känns som man smitit in bakvägen till ett museum. Men nej då, där står han, Tom Schreckinger och häller upp flera roséviner. Sista vinet är Garrus 2015, som sig bör och det är med lite respekt man närmar sig vinet.
Vinet kostar på svenska marknaden 925 kronor och är tillverkat på Grenache 70 procent och den gröna druvan Rolle 30 procent, alla druvor är från över 80 år gamla stockar. Det är manuell skörd och manuell sortering som gäller. Avstjälkning och mild krossning vid sju till åtta grader för att undvika för mycket färg. Musten är till 90 procent frirunnen och sista tiondel procent milt pressad, ingen urlakning med andra ord. Musten förs sedan över till nya och ettåriga 600 litersfat, demi muids på franska, och får jäsa i tio månader med battonage, omrörning, två gånger i veckan.
Hur det doftar och smakar? Jo, så här skrev jag:
Fruktig, balanserad, elegant med jordiga toner i doft, ursprungstypisk karaktär i koncentrerad stil, liten fatton och med tydligt inslag av mineralitet. Smakrik, relativt fyllig, fruktig, inslag av mogna smultron, hallon, röda vinbär, sträv ton, smakintensiv med elegans och en vitpepprig, mineralrik karaktär i avslut.
Det är inget annat än stora viner, eller stor, större, störst och kanske är det världens bästa stilla rosévin jag just nu håller i handen. Oavsett statement, oavsett pris eller högljudd marknadsföring. Det är i själva verket enkelt: det är ju det vi har i glaset som ska bedömas. Och jag har i alla fall inte provat något bättre. Hittills.
Nu berättar Leif GW Persson i en exklusiv intervju för Vinguiden.com om sin vinsuccé och arbetet med att ta fram det senaste vinet: GW:s Rosa. Kriminologen valde ut sitt rosévin först efter noggrann..
Kan man jämföra vin med musik? Jo, om man är en gammal manager för rockband som blivit vinmakare. – Inspirerat av hur musik kan förändra vår sinnesstämning, spelar vinet Band of Roses Rosé en färgst..
Äntligen semester, äntligen dags att avnjuta roséviner i hängmattan. Ta ditt rosédrickande till nästa nivå och gör som på Rivieran i sommar – drick rosé till maten. Ja, rosévin är inte bara sipp-vin..
Här är ett nytt italienskt rosévin som hyllar havet och kärleken. Aqua di Venus ska få oss att njuta extra mycket av sommaren, är det tänkt. – Eftersmaken stannar kvar länge i munnen för att påminna..
