Sommaren och semestern är över för de flesta av oss, och denna sommar kommer inte att gå till historien som något att minnas, i alla fall inte vädermässigt. Men nu är vi svenskar ett tålmodigt folk och traditioner är något vi värnar stolt om – så även om vi nu går in i sensommarskrud och tar sikte på höstschemat så låter vi vissa sommartraditioner fortfarande ta plats. För vissa är grillandet till och med en året-runt-företeelse.
Att grilla är något som vi trots vädergudarnas vrede ändå genomför som planerat, gärna i sällskap med familj och vänner, och i takt med att utrustningarna blivit allt mer avancerade har även kunskapsnivåerna om grillning höjts avsevärt. Nu ska jag redan här slå fast att jag är urusel på att grilla, av många olika anledningar. Främst är det väl tålamodet som brukar ställa till det, jag har väldigt svårt att stå vid en grill och bara råstirra rakt ner i gallret – det slutar oftast med att tanken svävar iväg mot något annat och sedan väcks jag till verkligheten igen för att något osar bränt eller att en brandvarnare i närheten vrålar för full hals.
Jag erkänner även att jag inte riktigt hittat ”grillmästaren” inom mig – det vill säga han som gärna bredbent och självklart tar plats vid Webern eller klotgrillen, som vore det en styrplats på en lyxyacht – och till vilken det krävs ett speciellt certifikat som bara heliga munkar vid ett hemligt utvalt kloster kan utfärda.
Grilla vad, när, hur
Jag kan känna riktig avund till den typen av människor som med obändigt självförtroende hanterar köttbitar, grönsaker, fiskpaket, korvar och fågel i alla format och storlekar, och som inför varje vändning av det som ska grillas snurrar med grillverktygen som vore det den sista duellen i en hårdkokt westernfilm. Tufft, läckert och faktiskt en smula sensuellt – däremot är inte alltid resultatet av grillexcessen lika med succé. Det krävs, förutom en smula finess, fantasi och förberedelse, även lite bredd bland kunskaperna. Vad man bör grilla, hur man ska grilla, när man ska grilla, var man ska grilla och framförallt – vad ska jag kombinera mina mästerverk med när det kommer till dryckesval.
Sedan några år tillbaka är grillsäsong i Sverige ofta lika med boxviner. Praktiskt, prisvärt och oftast okomplicerat som tillbehör. Det är väl gott nog så länge man själv känner sig nöjd. Däremot är jag övertygad om att det slarvas rejält hos merparten som väljer ”Chateau Cardbordeaux” som grillvin – med det menat att mycket av det goda som skapats av mästergrillaren i form av smak, kryddning, grillskorpa, marinering, rub, glaze etcetera sköljs bort i en obönhörlig vintsunami i boxform på grund av slarv och snålhet. Slentrianen gör att det oftast hellre väljs box i stället för flaska för att priset är lägre och/eller apk-värdet (alkohol-per-krona) är högre, vilket är lite synd.
Låt mig ändå fastslå att jag nu inte dissar boxviner per se, det finns idag många bra produkter, absolut, men lyfter vi blicken från grilloset en stund så finns det mäktigare upplevelser att upptäcka i flaskform istället.
Denna Zinfandel fungerar riktigt bra även när den får en lite svalare temperatur runt 12-14 grader ifall köttet nu innehar en lite starkare och kryddigare karaktär. Annars blommar som sagt Zinfandels fina mörka fruktighet ut i form av blåbär och björnbär när tempen lägger sig runt 16-18 grader och där vanilj, lite rostad fatkaraktär tillsammans med en svans av mynta ger en utmärkt skjuts i gomseglet.
Min favorit då det kommer till grillade hamburgare.
När vi nu ändå tillåter oss att låta det grillade kanske gå mot lite mer höstrustik karaktär så kräver det förstås viner som matchar och står emot tuggmotståndet. Jag har efter min Rhoneresa blivit förälskad i ett rött vin från Domaine Pierre Amadieu: Gigondas Le Pas de L´Aigle 2013. Vinet är makalöst vacker och inbjudande redan vid första anblicken – djupt röd, och man kan nästan ”ta på” det sammetslena som möter både näsa och mun när vinet intas. 75 % Grenache och 25 % Syrah ger en läcker ton av plommon, björnbär och bigarråer tillsammans med läckra nyanser av lavendelörter och läder. Eftersmaken med sin lena pepprighet gifter sig utmärkt till köttet och de feta såser som ackompanjerar. Superläcker till grillad oxe, entrecote eller varför inte plocka fram något vilt från frysen/köttdisken – vinets syrlighet passar utmärkt även till de vilda smakkaraktärerna.