Få viner skrämmer lika mycket som rött vin från Barolo. Det är stramt, strävt och syrligt. Ett vin att lagra hundra år. Typ. Eller så är man såld, faller fullständigt till föga och lovordar allt som lämnar distriktet. Men kan man vara både och?
Barolo heter ett av världens mest kända vindistrikt. Det ligger i norra delen av Italien, i Piemonte och är ett av landets allra bästa vinområden. Tacka Nebbiolo för det, en druva som ger viner av högsta kvalitet. Nebbiolo kommer från det italienska ordet för nebbia, dimma. Märkligt nog är druvan mycket känslig för just dimma.
Nu finns emellertid andra teorier som gör gällande att ordet härstammar från nobile, alltså ädelt på italienska. Hur det än är, är Nebbiolo en spännande druva med tunt skal men ändå mycket rik på tanniner. Det är ju i skalen strävheten ofta finns. Så redan det är en paradox.
Men den stora tvistefrågan om Baroloviner är om de överhuvudtaget är drickbara som unga eller om man måste lagra dem tio, femton år för att ens våga öppna dem. Vi ska ha klart för oss att det är ett mycket, mycket strävt vin, i sin ungdom, men att vinet samtidigt mjuknar efterhand och blir närmast förföriskt i sin ton.
Danilo Drocco, vinmakare på Fontanafredda som Vinguiden träffade för några år sedan, är en stark förespråkare för skolan som gärna stavas garvsyra. Samtidigt säger han att man ska närma sig ett vin från Barolo med försiktiga steg, lite avvaktande och i omgångar. Då ser man hur den öppnar upp sig. Till sist är man fast. För så är det med vinet, antingen älskar man det, eller så skrämmer det. Det är svårt att vara både och. Men har man väl kommit över Barolo-tröskeln, öppnar sig en värld av intressanta upplevelser.
Nebbiolo odlas nu på flera håll, faktiskt runt om i hela världen, men många är överens om att det är i norra Italien den mår som bäst, med klimatet, inklämt mellan Medelhavet och Alperna, i den karga jordmånen. Men också för att producenterna vet efter sekel av vinproduktion, hur behandla den.
Högsta vinklassningen i Italien
Barolo är ett så kallat DOCG. Det betyder att distriktet har den högsta klassningen i Italien. Det innebär också att det förpliktigar, att det garanteras en hög lägstanivå, något producenterna är mycket medvetna om. Ett Barolo som sänker kvaliteten på sina viner är ingen intresserad av.
Ett vin från DOCG Barolo får tillverkas endast på druvsorten Nebbiolo och det måste dessutom ligga minst 38 månader i vineriet, varvid minst 18 månader på fat. Står det dessutom Riserva på etiketten ska vinet ha legat minst fem år i vineriet. Ofta ligger vinerna på fat, så kallade barriquer, 225 liter på fransk ek. Traditionen visar annars att flera producenter historiskt använt så kallade botti, stora fat, ibland på kastanj, för att vinet ska mogna.
Numera talas det gärna om två skolor: franska fat eller stora fat. Det var kontroversiellt för en tio, femton år sedan då många yngre producenter gick över till franska fat för mer elegans, men idag har de högröstade tonerna dämpats avsevärt. Men visst knorras det fortfarande bland traditionalisterna.
Det finns flera underkategorier i Barolo där de mest kända är La Morra, Monforte och Serralunga d’Alba. Den stora skillnaden är jordmånen, där toppområdet Serralunga har mycket sand och kalk. La Morra är det område som ligger bakom den största andelen viner.
Kortfakta Barolo
- 1700 hektar vinodlingar
- Ursprungsstatus sedan 1966
- Barolo har den högsta klassificeringen i Italien: DOCG
- Klimatet är inlandsorienterat med långa, ljumma höstar
- Druva: Nebbiolo (blå), sent mognande
- Lagring: 38 månader varvid minst 18 månader på fat
- En Riserva måste ligga minst fem år i vineriet
