Italien har många mousserande viner, allt från lättare Pignoletto och söta Moscato d’Asti till det ganska anonyma Talentovinet, säljsuccén Prosecco och det röda bubblet Lambrusco. Men bäst av dem alla är Franciacorta, från Lombardiet i norra delen av landet.
Det märkliga är att just Franciacorta också är det minst kända bubbelvinet, kanske för att vi vant oss vid att italienskt bubbel ska kosta lite. Det är synd, för det är snarare i Franciacortavinerna vi hittar bäst kvalitet. Och därtill bäst prisvärdhet.
Klicka på pilen för att läsa mer
Franciacorta är ett mousserande vin tillverkat på en andra jäsning. Området man hämtar druvorna från ligger mellan Bergamo och Brescia, i norra delen av Italien, alldeles söder om sjön Lago d’Iseo, inte långt från alperna. Vi befinner oss i provinsen Brescia i regionen Lombardiet där Milano är den största staden.
Redan 1967 fick Franciacorta DOC-status och erhöll sedan DOCG-status 1995 (DOCG = Denominazione di Origine Controllata e Garantita). I Italien finns idag närmare 50 DOCG-områden, som alltså är att betrakta som landets främsta vinproducerande distrikt.
Klimatet är kylslaget i trogen kontinental stil och jordmånen är främst bestående av mineraler varför exempelvis druvan Chardonnay ger så bra resultat i området.
När det kommer till reglementeringen för vinproduktion är den att betrakta som sträng med långa lagringstider. Detta för att så krävs för att vinet ska få önskad komplexitet, men också som ett statement för att visa att vi nu har kvalitetsviner framför oss, inte industriellt tillverkade storsäljare.
För att det på etiketten ska kunna stå Non Vintage gäller att vinet legat minst 18 månader på jästfällning. En Vintage ska ligga minst 30 månader på sin jästfällning. Gör man ett rosa bubbel, ska vinet innehålla minst 35 procent Pinot Noir, eller Pinot Nero, som den kallas i Italien.
Druvan är att betrakta som en av de bästa i världen, trots att den inte har primäraromer, alltså att den inte har karaktär i sig, utan får det beroende på växtplats och/eller vinifiering.
Hur som helst täcker den närmare 80 procent av Franciacortas vingårdsareal och är därmed den viktigaste druvan i distriktet. Den tillför syra, komplexitet, en nerv, fruktiga, gröna toner och den lämpar sig väl för lagring och trivs väl i fat. Dessutom har den tjockt skal, vilket gör den motståndskraftig mot både fukt och andra sjukdomar.
Chardonnay används också till det stilla vita vinet Curtefranca.
Världens kanske bästa druva och en utmaning för alla som tillverkar vin. Pinot Nero är ömsom respekterad, ömsom fruktad och man brukar säga att den som kan hantera denna lilla blå druva, är vinets mästare. I Franciacorta tillför den komplexitet, struktur, rödbärig fruktighet, syra, finess och – naturligtvis – färg i de rosa vinerna.
Den odlas på omkring 15 procent av vingårdsarealen som totalt mäter lite över 2 500 hektar. Den är svårbemästrad men ger vid goda årgångar riktigt bra vin. Därför används den också i de bästa vinkategorierna, Riserva och Millesimato, där den ger lagringspotential och struktur.
Druvan Pinot Bianco är tålig och kräver inget speciellt klimat eller jordmån för att växa. Det gör druvan till en tacksam och mycket användbar råvara. Dessa egenskaper är emellertid inte alltid till druvans fördel då en del anser att det gör den mindre exklusiv än andra gröna druvor. En del kallar Pinot Blanc för tråkig och anonym, vilket möjligen är oförtjänt.
Hanteras Pinot Bianco på rätt sätt ger den fina viner med friska och fruktiga smaker med ett djup och en rund fyllighet.
Druvan är det senaste tillskottet i Franciacorta och blev godkänd så sent som 2017. Nu är det en lokal druva och har odlats i trakterna mycket länge, men den har alltid betraktats som undermålig och därför inte tillämplig för kvalitetsvinet Franciacorta. Tills nu.
Den trivs bäst på kullarna då druvorna har tunt skal, kompakta klasar och mognar sent, vilket gör att den är mottaglig för botrytis. Den tillför syra, har relativt låg alkoholpotential, ger egenskaper som vita blommor, minerala toner, liten jordighet och mjuk, något tuggig kropp.
Franciacorta Satén – vitt vin på gröna druvsorter, alltså en Blanc de Blancs, då på Chardonnay som ofta dominerar blandningen, och Pinot Blanc, max 50 procent. Trycket är lägre än vanlig Franciacorta. Minst 24 månader på jästfällning.
Franciacorta – det generiska vinet som tillverkas på druvorna Chardonnay, Pinot Nero, Pinot Bianco (tillåten upp till 50 procent i blandningen) samt Erbamat (upp till 10 procent).
Minst 18 månader på sin jästfällning. Tryck på mellan fem och sex atmosfärer. Non vintage.
Franciacorta rosé – tillverkas på Chardonnay, Pinot Bianco (max 50 procent), Pinot Nero (minimum 35 procent) samt Erbamat (max 10 procent).
Rosévinet kan vara allt från torrt till halvsött. Minst 24 månader på jästfällning.
Franciacorta Millesimato – är ett årgångsbetecknat bubbel där druvorna som används till minst 85 procent måste komma från samma årgång. Görs endast bra år och får inte säljas förrän det har gått 37 månader sedan skörden. Kommer endast som torrt bubbel. Minst 30 månader på jästfällning.
Franciacorta Riserva – tillverkas bara exceptionella årgångar och får inte säljas förrän det legat 67 månader i vineriet, varav 30 månader på fat. Riservan är alltid torr. Minst 60 månader på jästfällning.
Om vi kikar på torrhetsgraderna på en Franciacorta, ser vi att det är samma antal gram per liter i vinet som gäller för champagne. Sockerhalten är oftast högre än i stilla vin, men det motiveras med att bubbelviner ofta har en mer markerat syrlig ton, därav sockret som har till uppgift att få balans på vinet.
Pas dosé – maximalt tre gram naturligt socker i vinet, alltså inget tillsatt. Den torraste Franciacortan.
Extra Brut – upp till sex gram socker per liter, fortfarande mycket torr.
Brut – maximalt 12 gram socker per liter, den vanligaste stilen, fortfarande torr men med viss balanserande fruktsötma.
Extra Dry – mellan 12 och 17 gram socker per liter, att betrakta som torr med viss sötma, off dry.
Sec eller Dry – mellan 17 och 32 gram socker per liter, halvtorr till halvsöt.
Demi-Sec – mellan 33 och 50 gram socker per liter, halvsöt till söt och ett vin som är väl lämpat för desserter.
Visst produceras det en mängd olika bubbelviner i Italien. Men bara ett som Franciacorta. Och det har delvis med en andra jäsning i flaska att göra, metodo classico som det kallas på italienska.
En andra jäsning på flaska är av största betydelse eftersom det är denna metod som varit bakgrunden till det kvalitetsorienterade vinets berömmelse. Metoden, champagnemetoden i
Champagne men traditionell metod i övriga världen, innebär i korthet att man först gör ett vanligt stilla vitt vin. Det vinet blir ofta alkoholsvagt varvid man efter att det jäst ut, tillsätter socker och jäst i vinet och försluter flaskan. En andra jäsning som ger bubblor sätts igång.
Efter en tids lagring, sur lie, alltså där vinet ligger i sin egen jästfällning, separerar man jästrester från vinet, toppar upp vinet och försluter det. Det är också nu man som vinproducent bestämmer om vinet ska vara torrt, halvtorrt, halvsött eller sött.
Med sin höga syra, friska ton, minerala karaktär och med sina bubblor är Franciacorta ett utmärkt vin till lättare rätter. Det går även till kött, men med finess mer än smakintensitet. Fruktigheten i vinet, äppeltoner, gärna lite tropisk karaktär och smöriga inslag om det lagrats, är mycket intressanta egenskaper att matcha till liknande egenskaper i mat.
Till amuse på skaldjur eller chark är i synnerhet den rosa varianten, är att föredra. Kalv, grillad fisk, smörstekt fet fisk med lättare tillbehör fungerar väl om vinerna är av Millesimato- eller Riserva-typ. Eller varför inte en Blanc de Blancs till plankgrillad röding med citrussyrlig sås.
Komplexiteten i vinet överraskar eftersom den fungerar till fler rätter än man kan tro. Det gäller bara att matcha med fruktsyrliga tillbehör, enkelhet, minerala toner. Det är inte minst därför charkuterier är väl fungerande. En stekt blodkorv till rosévarianten är en lika vågad som delikat matchning.
