Siciliens mest odlade druva har äntligen hittat in i finrummet. Men det har tagit några år, ungefär 1000. Men idag, när det produceras fler och fler endruvsviner med både eleganta och komplexa smaker, ser vi också att den gärna står på egna ben. Tidigare har druvan främst använts till enklare bordsviner och som sådana har det funnits ett många, alldeles för många.
Druvan har troligen sitt ursprung på ön och är namngiven efter staden Avola i södra delen. Den används fortfarande gärna i Marsalavinerna, blandas även med internationella druvsorter, något som gett den uppmärksamhet på den internationella marknaden. Vinerna på denna blandning kallades för NOW, New Old World, en Nya världen-lika viner som tillverkades i Gamla världen.
Ofta odlas Nero d’Avola i varmare områden och uppbindningen är den så kallade gobelet, bush vin, alltså att den ligger lågt mot marken som en buske. Detta för att ta vara på även markens värme. Tidigare har vin på druvan visserligen exporterats, men då för att vinet ska ge färg till andra, blekare viner.
Viner på den sicilianska druvan Nero d’Avola ger gärna viner med mycket kropp, alltså fyllighet, relativt hög tanninstruktur, hög syra och massiv frukt, ofta åt det mörkbäriga, lätt syltiga hållet. Ofta hittar vi toner av mogna körsbär, moreller, björnbär, mogna blåbär. Detta ihop med kryddiga, lätt peppriga toner och druvans övriga egenskaper ger ett av de mer smakrika vinerna från södra Italien.
Smakrika viner kräver smakrik mat, gärna med kryddiga toner, men inte för starkt, då krockar Nero d’Avolavinernas strävhet med pepprighet. Ta hellre en smakrik köttbit på nöt med rustika tillbehör, gärna med lite fin fruktsötma som balanserar strävheten. En barbecue sitter aldrig fel till ett svalt serverat Nero d’Avolavin.
