Temat i Petters tredje krönika för Vinguiden är om man kan tröttna på vin… Lite som att svära i kyrkan. Men absolut, det är tankeväckande och faktiskt en fråga många inte vågar ställa sig. Eller?
Frågan slog mig precis, kan man tröttna på vin? Kan man verkligen bli lite less på sin stora passion och samtidigt våga erkänna det? Om jag ska svara personligt och helt ärligt utan lösskägg så blir mitt svar definitivt ja. I alla fall när det gäller mig själv. Vad är då skälet till att jag skulle ha tröttnat på vin? Först och främst vill jag bara säga att jag inte syftar på något permanent tillstånd som jag inte kan bryta mig ur, utan mer att jag känner just så här nu ett tag framöver och det är faktiskt ganska skönt. En paus.
Jag tror att denna tristess precis inträffat nu, efter den här sommaren 2017. Jag förstår att ni genast börjar spekulera och tänka att ”han har säkert druckit för mycket. Haft en dålig upplevelse eller en tuff sommar kanske?” Nä, det stämmer inte, jag har druckit magiska viner i sommar kombinerat med fantastisk mat, dessutom har mitt vinintag varit inom rimliga ramar. Men den här känslan av tristess fick mig onekligen att fundera på min relation till alkohol och vin.
Jag tycker nämligen den har blivit sundare med åren. Jag vill minnas att någon okänd person på sociala medier skrev en kommentar efter att jag utbildat mig till sommelier på Vinkällans dryckesutbildning i Stockholm 2014: ”Petter, nu leker du med elden.”
Jag tolkar kommentaren lite som att arbeta med vin, vara intresserad av vin, samla på vin och skriva om vin skulle vara lite som att jonglera med dynamitgubbar och sprängdeg bredvid en majbrasa. Ett farligt arbete där man ständigt balanserar på en skör tråd med all exponering för alkohol.
Jag tänker inte, kan inte heller, generalisera och tala för alla, men i mitt eget fall har jag ändå insett att i samma sekund jag fick mer kunskap kring vin blev mitt förhållningssätt både bättre och sundare. Med risk för att det ska låta som ett försvarstal vill jag påstå att innan utbildningen drack jag bara för att dricka och för att jag gillade vin. Men jag lade ingen speciell extra tanke kring vad jag hade i glaset. Vilket i vissa fall kanske resulterade i fler glas än vad som egentligen var gott, nödvändigt eller hälsosamt.
En hälsosam yrkesskada
Skillnaden idag är att jag förmodligen dricker oftare men mindre, då vin för mig efter ett par glas ibland kan tappa lite sin mening då jag inte längre kan läsa av innehållet, analysera eller känna druva, adress och ursprung. Kalla det arbetsskada, i så fall en nyttig sådan. Munnen domnar av och då blir det tråkigt. Vad jag menar är att jag känner att jag inte får uppleva vinets fulla potential om jag är för påverkad. Att jag sen tröttnar på vin ser jag bara som något sunt, inte nödvändigtvis ur en hälsosynpunkt vilket jag tror de flesta tror, utan mer hur jag fungerar ihop med en passion.
Vin är tillsammans med musik mina två stora passioner i livet, utöver barn och familj.
Jag älskar att jämföra vin med musik eftersom det faller sig så naturligt.
Jag har under min nästan 20-åriga karriär som artist haft toppar och dalar. Rent
kreativt har jag ibland haft situationer där jag känt att nu är jag less på musik. Ibland korta och ibland längre perioder. Men en sådan period visar sig oftast i form av att jag inte blir inspirerad eller knappast går igång på musik överhuvudtaget.
Första gången det inträffade var ett par år in i karriären och då fick jag först panik. Men efter ett tag lugnade jag ner mig och tog min lilla välbehövliga paus och kom sen tillbaka med fulladdad inspiration och brinnande kreativitet. Jag ser mitt tillstånd med vin väldigt likt det som tidigare skett inom musik. Sen vill jag tillägga att det här knappast är någon stor händelse för mig. Det här blir inte någon långbänk och det är inte heller något komplicerat tillstånd som att jag och min hjärna går ett parti schack mot varandra. Inte alls, men jag är ärlig mot mig själv i det att jag pausar några veckor med vin nu för att komma tillbaka in full force.
En tanke slog mig att det kan ha med att jag och vinskribenten Alf Tumble har varit ifrån varandra under sommaren. Vi triggar varandras intresse och har väldigt intressanta samtal när vi provar vin. Faktum är att under bara den lilla tid jag skrivit den här krönikan blev jag faktiskt sugen på lite Barolo och börjar längta efter hösten, tryffel och alla härliga viner som kommer med säsongen.
Läs Petter tidigare krönikor här:
Supercombos – vad är det?
Vin handlar om prioriteringar