Blått vin må uppröra vinsnobbarna. Men så länge vinet har flexibel kvalitet kommer det aldrig att rubba vinfundamentalisten på riktigt. Först när det blir bra, riktigt bra, är det upproriskt.
Blått vin får vinsnobbarna att se rött. På något annat sätt går det inte att uttrycka sig, inte efter en vinprovning där flera vinskribenter, inklusive undertecknad, hade samlats för att prova nyheter som skulle släppas på den svenska marknaden. Vinflaskorna var dolda i folie, så vi visste verkligen inte vad som fanns i dem. Men när det blåa vinet hälldes upp och alla kunde se den mycket azurblå färgen, var det som att alla hade bestämt sig, att detta vin var inget annat än ett skämt, ett uppror mot traditionella värden, mot vinkulturen i stort. Detta innan någon ens hade provat det. Jag minns hur förvånad jag blev över hur många skulle bräcka varandra i att hitta formuleringar som var så nedsättande som möjligt. Ingen nyfikenhet, ingen som provade först och pratade sedan, alla hade, som sagt, bestämt sig. Det var helt enkelt ingen bekväm situation.
Jag säger inte att man ska älska det blå vinet, verkligen inte. Jag säger att man kan smaka först och därefter ha synpunkter, det är rimligt. Man behöver inte ens smaka vinet, det är alltid upp till var och en, men det är svårt att då ha synpunkter, annat än på färgen möjligen. Och den är blå. Ovanlig inom vinindustrin, absolut, möjligen oattraktiv, men som vinutbildare sedan 20 år har jag alltid sagt: Bedöm inte vinet på färgen…
Drömmar om en ögonbrynshöjare
Det finns naturligtvis ett problem: vinet är inte bra, det smakar märkligt, sött, lite kemiskt och onaturligt. Det har det gjort varje gång jag provat ett blått vin, jag är uppe i sju olika viner i skrivande stund. Det är lika synd varje gång, för jag skulle verkligen vilja att det var gott, att det skulle gå att dricka, att det gärna fick smaka mer vin än vad det gör. Först då skulle det blå vinet vara så där upproriskt som det borde vara, som får vinsnobbarna att motvilligt höja på ögonbrynet och kanske någon gång inom en snar framtid faktiskt erkänna att det var inte så dumt i alla fall. Eller kanske till och med att det var spännande. Lite, i alla fall.
Som det är nu, får det blå vinet närmast motsatt effekt. Alla fundamentalister kan tryggt snurra vidare med sina Riedelglas och prata bouquet, volatila syror, brettanomyces och undervegetation. Jag är ju själv där. Samtidigt tror jag att producenten av det blå vinet, vem vi än pratar om, struntar i vilket. Det är, möjligen, upproriskt.
