Det finns tre saker som är viktigt för Château Coussin i Provence: personlighet, blandviner och – inte minst – växtplatsens avgörande betydelse. Men så ger det också resultat.
Det är något egendomligt charmigt över Aix en Provençe, lite urtypiskt franskt med sina uteserveringar, den gamla delen med medeltida kyrkor, hur man promenerar längs romerska ruiner. Och så hamnar man alltid, för eller senare, på Cours Mirabeau, huvudgatan som klyver den lilla staden med 150 000 invånare. Och man trivs, som man gör i lättsinnets Provence.
Jag ser mig omkring och slår mig ner efter en stund på Les Deux Garçons uteservering, känner av sorlet, möter blickarna från mina bordsgrannar, välklädda kvinnor som tar dricker kaffe i glas, pratar ivrigt, vänder sig om kanske en gång för mycket för att jag ska känna mig helt bekväm.
Men jag sitter stillsamt kvar och beställer snart in ett glas vitt vin. Kyparen ler lite fundersamt, förstår att jag är turist på min försiktiga franska och undrar varför jag inte tar ett glas av områdets storhet, rosévinet.
– Jag kommer hinna med det också, svarar jag.
Han ler, möjligen åter åt min franska, men nöjer sig med min förklaring och skrider till verket, försvinner in i baren för att ordna med min beställning och är snabbt tillbaka med mitt vita vin. Kvinnorna ler. Då upptäcker jag att klockan är inte mer än halv tolv på förmiddagen. Kanske en smula för tidigt för ett glas vin. Även i Provence.
Baren vars uteservering jag sitter på, Les Deux Garçons, är, visar det sig, klassisk mark. Den ska nämligen ha funnits redan 1792, alltså tre år efter franska revolutionen och det var här ortens son, den berömda målaren Paul Cézanne och konstnärskollegan tillika författaren Emile Zola spenderade mycket tid till att filosofera, diskutera och få i sig ett och annat glas rosévin eller möjligen absint.
Vitvinsglaset är urdrucket, dags att lämna de gestikulerande kvinnorna med en diskret nickning, nu väntar vingårdsbesök. Jag tar mig rakt österut, mot Château Coussin, berömt för sitt rosévin. Vi är ju trots allt i Provence.
Men jag hinner inte kliva över tröskeln till vineriet förrän jag blir tillrättavisad.
– Alla pratar om vårt rosévin, konstigt vore annat. Men faktiskt är det så att många som kommer hit älskar det röda vin vi gör. Då menar jag allt från vanliga konsumenter till professionella vinprovare.
Det kunde börjat bättre, men efterhand märker jag vänligheten i Sophie Sumeire Denante och hennes initiala tillrättavisning ger besöket en smula mer nerv. För det visar sig, bli riktigt spännande.
Vi slår oss ner i Château Coussins medeltida salong med metertjocka stenväggar, ett i övrigt övermöblerat rum, och samtalar mer om vinet, inte bara karaktärer, utan övergripande. Om växtplatsens betydelse, som vi återkommer till hela tiden, till förväntningar på rosévinet, hur väl det fungerar, menar Sophie, till lokala getostar, till grillat ljust kött och kryddstark mat. Men även det röda vinet som överraskar många för sin kvalitets skull, åter Sophies ord, och det vita vinet som inte tillhör vanligheterna i området.
Det som kännetecknar Château Coussins viner i stort, märker man efter en stund, är deras idé om att växtplatsen ska vara framträdande i allt det de gör. Det gäller samtligt vin, vitt, rött, rosa. De gör viner under tre egendomar med helt olika uttryck, något som Sophie också menar är viktigt.
– Vi vill att växtplatsen ska framträda, att vinet ska kännas unikt och vara ett avtryck från egendomen.
När vi landar vid husets olika roséer, från de tre olika egendomarna, är det väsentlig skillnad. Men det finns ytterligare en förklaring.
– Vi jobbar alltid med blends i våra roséer. Det är ungefär som att jobba i köket med flera olika kryddor, menar hon.
Det handlar om Grenache, Syrah och Cinsault, lokala druvor och mer klassiskt går det inte att få. Det blir gärna ett tydligare avtryck av elegans i vinerna, en lätthet och en fin mineralitet i dem som gör dem lätt svävande.
Men Rolle då, den gröna druvan som numera har blivit så populär att blanda in i sitt rosévin vad hände med den? försöker jag.
– Mais no! säger Sophie med önskvärd tydlighet. Vi använder Rolle till det vita vinet, aldrig i rosé. Även om det är tillåtet. Till rosévinet har vi blå druvor. Punkt.
Visionen kan knappast bli tydligare i detta familjeimperium. Det sitter liksom i de medeltida väggarna. I traditionen. Detta i en tid då vinindustrin aldrig varit så föränderlig som nu.
– Det är så många av vingårdsägarna som nu bor i USA. Men vi tänker stanna här och fortsätta göra vårt vin. Vi har ju bott här sedan 1236.
Snacka om statement.
Dessutom värdigt en egendom som anser att växtplatsen är det viktigaste. Det blir mer på riktigt då.
