Cocktailguiden.com har fått frågor från våra läsare om en riktig drinkklassiker, Dry Martini. Någon undrar vad det är för skillnad på Agent 007s skakade drajja och en som är rörd. Det och mycket annat har vi tagit reda på. Till att börja med har vi grävt lite i historieböckerna för att veta bakgrunden till dagens Dry Martini. En viktig faktor i sammanhanget är gin, som utgör den större delen av drinkblandningen. Den andra ingrediensen är torr vermouth och själva finishen kan endera bestå av en oliv eller en twist av citron. Gin har en medicinsk bakgrund. För drygt femhundra år sedan blandade den tidens läkare vin med enbär, eftersom man visste att både alkohol och enbär kunde sätta fart på tröga urinblåsor. Effekten blev över förväntan god och man gjorde drycken ännu kraftigare genom destillering. På så sätt skapades den holländska drycken Genever, som så småningom gjorde sitt intåg i England. Engelsmännen var på grund av krig inte intresserade av att importera fransk sprit, så därför blev holländarnas nationaldryck snabbt även en engelsk favorit. För enkelhetens skull döpte man om Genever till Gin. Enligt historieböckerna var den ursprungliga ginen väldigt söt. Att den så småningom övergick till att bli 2London Dry2 kan vi tacka en välkänd man vid namn William Banting för. Han var kraftigt överviktig och blev av läkarna ordinerad att inte dricka söta drinkar. Under dietens gång skrev denne Banting en bok om viktminskning som verkligen slog igenom. Sprittillverkarna ville i samma veva visa att de minsann också var kalorimedvetna och så föddes den torra ginen. Målgruppen var framför allt viktmedvetna damer, men populariteten växte över alla samhällsklasser. Idag är det den torra ginvarianten som dominerar. Hur den allra första Dry Martinin blandades, när och av vem finns det lite olika bud om. En teori är att en bartender i San Francisco, Jerry Thomas, blandade till en drink bestående av Old Tom Gin och söt vermouth (inte exakt som dagens drinkar med andra ord). Året ska ha varit 1860 någonting och bargästen var en genomresande guldgrävare. Beviset för att dessa uppgifter verkligen stämmer finns i bartenderns egen drinkbok. Det krävs skicklighet och precision för att kunna blanda till en bra Dry Martini. De flesta bartenders väljer att blanda från fem till tio delar gin med en del vermouth, och då förstår man att det kan vara svårt att mäta. Ju mindre mängd vermouth som används desto torrare blir drajjan. En viktig sak att tänka på är att inte använda för stora glas. Det ska vara ett så kallat spetsglas på fot och både glas och ingredienser får gärna vara kalla. Den som liksom James Bond föredrar att dricka en skakad Dry Martini brukar kräva att den ska vara riktigt kall. I det fallet är det oerhört viktigt att verkligen skaka drinken ordentligt. Vätskan och isen i shakern ska skakas vertikalt – så hårt och så länge att det knappt ska gå att hålla i den iskylda shakern. Den som vill ha sin Dry Martini rörd brukar hävda att skakningarna gör drinken grumlig. Även den rörda blandningen bör vara kyld enligt kännaren. Is ska man däremot passa sig för eftersom det förändrar smaken. Det finns en uppsjö av olika ginsorter att välja bland. Bombay Saphire ger en torrt kryddig och örtig smak. Beefeater London Dry Gin har lång eftersmak och smakrik kraft, och vill man känna en tydlig enbärssmak samt massor av kraft kan man blanda sin drajja med Tanqueray London Dry Gin; 47,3 procent alkohol. Vanligaste vermouthen att blanda med är den italienska Martini, medan proffsen endast använder den franska Noilly Prat. TEXT: Marie Arpnäs
