Blanda dig en Troja och sätt dig sedan i lugn och ro framför datorn och läs denna Marina Stenmos elfte kortnovell för Cocktailguiden.com.
Vi säger att du står vid dina drömmars mål, att du har fått den där anställningsintervjun, det där kontraktet eller mötet med den där människan som vill bli något utöver underbara vänner med dig, och att klivet in i det lyckliga nya är en ren formsak – som att ta sig dit, säger vi – och att du av en slump eller en defekt i din karaktär har tömt dina vanliga betalningsvägar när du nu bara behöver en liten slant till nya stay-ups, ny mapp att lägga viktiga papper i eller aluminiumklorid i dess renaste form för förebyggande av svettningar. Och då kommer du på att du har ett gammalt bankkonto som du aldrig använder, men som du nu minns har ett saldo på åtminstone tvåhundrafemtio kronor. När du tittar på klockan ser du att tiden du har på dig visst räcker till att ta dig till banken, köpa den viktiga varan, och hinna hem för att applicera den på lämpligt sätt. Du tänker att äta, det kan du göra sen, efteråt. Och du tänker detsamma när det gäller din personliga hygien och din yttre framtoning. Du vill bara ha dina viktiga ärenden gjorda. Och här infogar vi att du dessutom är rökare. Du har bara en cigarett kvar. Och gissa när du planerar att köpa ett nytt paket.
Tänk dig att du är på väg till banken och att det är en lycklig människa vi ser gå där. Du tänker att nu kan det bara gå framåt, efter alla de motgångar du har haft. Det är gudomlig rättvisa i luften, inte pollen, och det gör dig lugn och full av tillförsikt, för det du har fått nu är inte tur, utan din mänskliga rättighet. Vi kan laborera med tanken att du träffar en bekant som gärna vill stanna en stund och prata upp den framgångsvåg du surfar på, men du vill otåligt vidare för det blir så lätt stressigt om man ger efter för sociala trivialiteter och det vet du. Och nu börjar du blir lite hungrig och skulle vilja röka och kommer på att du har en cigarrett kvar och snart ska köpa nya, så du tänder den och röker utan ängslan över att du kanske inte vet när du får göra det igen.
Och på banken är det lite folk före, men inte irriterande många, så du bläddrar med ett helt nytt intresse bland broschyrerna om pensionssparande, huslån eller lönekonto beroende på vilket av tidigare angivna alternativ som passar. Och när det piper till för att könummerdisplayen visar ett nytt nummer, hinner du bli glad för att det nästa gång är din tur innan du får ett slag i ryggen, flyger in i väggen och folk börja skrika omkring dig. Du försöker registrera vad som händer, men det är svårt när det händer flera saker på en gång och du ligger på golvet med näsblod. Det är ett rån, så mycket fattar du, och det skriks mycket och knuffas, men själva överföringen av pengar verkar gå sakta och snart hör ni sirener utanför och du hoppas att det är den där bilen som transporterar tunnelbanetrafikledare, men det är ju så klart polisen. Långsamt sjunker du in i en vetskap och den är så oerhörd och orättvis och går ut på att du är några timmar ifrån ett nytt liv och nu sitter du djupt förankrad i en banklokal som gisslan. Det ryts och svärs och klampas fram och tillbaka och ropas i megafoner och ser kaotiskt och mörkt ut. Du har en olyckskamrat till vänster om dig, en tant, som viskar att hon är synsk och nu ser mycket blod, mycket förtvivlan och några människor som väntar nästan precis en timme, innan de reser sig upp och lämnar konferenslokalen, mässhallen och en stämningsfull restaurang. Du vill kväva henne med en uttagsblankett. Du vill röka. Tiden står still och ni är alla under belägring. Den förutsägbara dialogen med polisens förhandlare. Känslan av att arméns bästa skyttar klänger på hustaken mittemot som fladdermöss. Insikten att du inte längre riktigt kan bortse från att Gud är ute efter dig. Vi säger att du ber en bön. Att allt ännu kan vända. Du kan komma ut levande och bli exponerad i media och då kommer företaget, köparen och den där underbara människan som vill bli något utöver vän med dig att förstå och ge dig en andra chans. Och det är då vi säger att förhandlarna skickar in en fin låda med mat och kanske t.o.m. lite sprit. Och du ligger och tittar på den där lådan och kan inte komma på vad den påminner dig om förrän det börjar ryka ur den. Och då är det ju redan för sent. För då har de redan börjat skjuta på allt som rör sig.
Av Marina Steinmo
Copyright Stockholm of the Vine (Internet) och Marina Steinmo (alla andra rättighter).
