Sagrantino är lite av ett fenomen. Tidigare användes denna blå druvsort till att göra dessertviner. Då lät man torka druvorna enligt passitometoden. Det var ett vin som dracks endast lokalt. Men någon gång så sent som på 1970-talet fick man en idé: att göra ett torrt vin på druvan.
Nu är druvan en av världens mest tanninrika, så det gäller att hålla ihop tillverkningen. Det gör man sedn en tid och 1992 fick området kring byn Montefalco DOCG-status. Men för att tillverka ett vin på Sagrantino under denna etikett måste det dels vara 100 procent av druvan, dels måste vinet lagras minst 37 månader varav tolv på fat, för att det ska godkännas.
Produktionen är fortfarande mycket liten och druvan odlas på endast lite drygt 1000 hektar. Men det är å andra sidan stor skillnad mot för bara något decennium sedan då odlingen var på knappa hälften av ytan. Samtidigt, med sin karaktär är druvan, trots sin litenhet, en av Italiens mest kända.
Druvans namn betyder helig då det söta passito-vinet ofta användes som nattvardsvin.
Viner på den sent mognande druvan Sagrantino har alltid en mycket markerad strävhet. Det ligger i sakens natur då druvan står för hela innehållet i det klassade vinet. Samtidigt har vinerna ofta en hög fruktsyra och komplexa toner av mörka körsbär, medelhavskryddor, salvia, julkryddiga toner och en generellt hög smakintensitet.
De kraftfulla vinerna på Sagrantino passar ihop med smakintensiv mat. En köttbit på grillen eller kanske ugnsbakad, servera med smakrika tillbehör, bakad potatis, slungad potatis med tryffelolja eller potatisgratäng med rikligt med ost är samtligt utmärkt. Till de söta vinerna, passito-vinerna, är mögelost eller bäriga desserter riktigt bra.
