Vin har producerats i Piemonte sedan romarrikets dagar och så tidigt som under 100-talet e.Kr omnämner den latinske författaren Lucio Columella, en blå druva som ger ett tjärdoftande vin. Vinerna var högt värderade och de exporterades till Rom. Druvan nebbiolo nämns dock med namn först 1268.
Namnet Barolo uppträder i samband med vin först 1730 i korrespondensen mellan köpmän från Piemonte och England. Under den här tiden var barolo ett sött vin. Under 1800-talet utvecklade den franske eonologen Louis Oudart den torra barolon. Vinet blev snabbt populärt bland kungar och adelsmän vilket gav upphov till tillnamnet – Kungarnas vin och vinernas kung.
Under 1960-talet var barolo ett vin med långa traditioner, men också ett vin med mycket kraftiga tanniner som krävde lång lagringstid för att mjukna och bli drickbart. Ett antal vinmakare kände behov av förändring och inspirerade av bland annat franska metoder började man lagra vinerna på små franska barriquer, istället för de traditionella stora ekliggarna – botti. Man började även skörda druvorna något senare, vilket innebar att druvorna hade lite mer fruktsocker i sig. I samband med detta skedde en successiv övergång från ett negociantsystem, till att vinodlarna vinifierade sina viner själva. Inspirerad av Bourgogne skapade Renato Ratti den första vingårdskartan över Barolo.
Förändringarna mötte dock hårt motstånd. Traditionalisterna hävdade att de nya vinerna inte var äkta barolo. Modernisterna ansåg att modernisering behövdes, att de traditionella barolovinerna var alltför tunga och krävde för lång lagring. Tongångarna blev väldigt höga och dispyten kom att kallas för ”barolokriget”.
I dag har de värsta tongångarna lagt sig och det finns både mer traditionellt orienterade producenter, som modernistiska.
Druvan som används i barolo är nebbiolo. En mycket gammal druvsort som har sitt ursprung i Piemonte och Lombardiet i norra Italien. Namnet nebbiolo kommer från italienskans ”nebbia”, som betyder dimma och det har lagts fram hypoteser om att det kommer från den dimma som ofta ligger på sluttningarna i Langheområdet i Piemonte. Mer troligt är dock att det kommer från att nebbiolo får en grådaskig beläggning på sig under mognaden.
Nebbiolo ger viner som är ganska ljusa i färgen, men som är kraftfulla och sträva. Det är huvuddruvan i viner som de kända barolo och barbaresco, men används också i de mindre kända områdena roero, gattinara och ghemme. I Valtellina i norra Lombardiet görs sfursat, ett passitovin som görs på torkade nebbiolodruvor.
Sicilien ligger egentligen för långt söderut för att det ska gå att producera kvalitetsviner där och Sicilien är också mest känt för produktion av enkla druvor till billiga viner. Vinodlingstraditionerna på Sicilien sträcker sig tillbaka till den romerska republikens dagar.
Etna är en aktiv stratovulkan på öns östra sida. På dess sluttningar har druvor odlats länge, men de har främst sålts för att blandas i billiga viner hos producenter på det sicilianska låglandet. Det som hänt de senaste tio-femton åren är ett ökat fokus på produktion av kvalitetsvin. På Etna odlas druvor på upp till 1200 möh där klimatet är svalare. En komplicerad geologi skapar tillsammans med altitud, lutning, och väderstreck mycket stor terroirvariation på förhållandevis liten yta. Odling och produktion sker som regel småskaligt och området har blivit en kreativ experimentverkstad för progressiva vinodlare. Inte för inte har det kallats Medelhavets bourgogne.
De vanligaste druvorna till röda etnaviner är nerello mascalese och nerello cappuccio. Den senare används ofta som blanddruva till nerello mascalese-viner. Karaktären på nerello mascalese är speciell. Den ger, liksom nebbiolo, viner som är ganska ljusa i färgen och har en påtaglig strävhet. Men vinerna påminner också om pinot noir – det finns ofta rödfruktiga toner och en komplex aromatik.
av David Björkén, sommelier
