Alla älskar Agiorgitiko. Agiorg… vad? Ja, den blå druvan som är närmast att betrakta som en nationaldruva i Grekland. Och så långt bort från Retsina vi bara kan komma.
Grekland har lite uppförsbacke i vinvärlden. Men det enorma historiska kapital som landet bär på, blir vinerna lätt att betrakta som just historiska, traditionella, lite ålderdomlig. Och när landets mest kända vin förs på tal, retsina, det kådakryddade, vita vinet med säregen smak, vänds blickarna ofta bort.
Samtidigt gör man här två kardinalfel: dels är retsina betydligt bättre än sitt rykte, dels är grekiska viner också de bättre än sitt rykte. Vi står alltså inför en utmaning av sällan skådat slag, att omvärdera.
Men så kommer vi till druvorna, ett enormt spännande druvbestånd, men ack så krångligt att uttala. Vi ska nu inte vara så ogina, utan ta till oss dessa, för det har inte bara potential, de är också unika. Som Agiorgitiko, den blå kvalitetsdruvan som nu landar på fler marknader än den lokala.
*
– Agiorgitiko är vårt hem. Vi älskar den, den älskar oss.
De närmaste legendariska orden uttalas av Ioanna Lafkioti på vinhuset Lafkioti. Vi befinner oss på halvön Peloponessos där en stor del av Greklands viner produceras, kvalitetsviner. Och här är den uppenbarligen i sitt rätta habitat.
I vindistriktet Nemea, inte långt från Athen både älskar man och vårdar druvan ömt. Jo, alla älskar Agiorgitiko. Druvan ger fruktiga viner med inslag av röda bär, tanninstrukturen blir mjuk till medelhög och den utvecklas fint med åren, då man kan känna inslag av både kaffe och choklad.
Men sedan blir det kaos. För visst är likheterna stora, men samtidigt, olikheterna är ännu större. Grundtonen finns kvar, men det är just de olikheter druvan kan skapa som samtidigt säger att den har kvalitet utöver det vanliga. Hos vinhuset Lafkioti vill man samtidigt sätta vinet i en kulturell kontext. Vi är ju trots allt i Grekland.
Vi står och samtalar utanför vineriet. Inramningen är närmast poetisk med en utbredd dalgång nedanför oss. Ioanna gestikulerar och även om hennes engelska ibland inte räcker till, gör hennes kroppsspråk det. Men så stannar hon upp, ser fundersam ut och säger eftertänksamt:
– Vi får se upp så att Agiorgitiko inte plötsligen börjar kallas för en grekisk Cabernet Sauvignon.
Chansen är naturligtvis mycket liten även om det är lätt att förstå vad hon menar. Många druvor som varit unika för länder, områden, små byar, blir idag alltmer internationella och tappar då i exklusivitet. Det har ju hänt både Cabernet Sauvignon och Chardonnay, det håller på att hända med Tempranillo, med Albariño, Nebbiolo och en uppsjö av spännande druvsorter. Visst kan man säga att vinerna aldrig blir lika bra som i sitt ursprungliga område, men det räcker att stava till Sauvignon Blanc för att visa på faran. Idag har ju Nya Zeelands producenter i Marlborough satt standarden för hur ett vin på nämnda druva ska smaka. Sedan kan producenterna i Loire säga vad de vill.
*
Men tillbaka till Nemea, Ionna och Lafkiotis egendom. Hon vill nämligen vrida lite på resonemanget, utveckla det.
– Fokus hos oss ligger på Nemea och egentligen inte druvan Agiorgitiko eftersom Nemea har ett mycket specifikt, mångfaldigt klimat.
Kloka ord från klok kvinna. För vindistriktet Nemea är inte bara Agiorgitiko även om den kan vara bra för exponering av vinområdet. Det blir liksom mer konkret då, mer hands
on.
Ionna Lafkioti vill fördjupa bilden av ett mångfacetterat vinland som det grekiska. Och att fokusera på en enstaka druva som stundtals ger dåliga viner då vinproducenter också kan ha en dålig dag på jobbet, men då det blir lätt att hela vinindustrin riskerar att bli synonym med den.
*
Vinegendomen Lafkioti ligger i närheten av staden Korint. Den grundades 1963 och har lyckats med konststycket att man alltsedan grundandet för över 40 år sedan köpa hela druvbeståndet. Den stora fördelen med det är att man då kan köpa det bästa och lämna det som inte är gott nog. Exporterar man över 85 procent av vinet, visar man trots allt att man har koll på läget.
Ioanna Lafkioti menar, inte minst genom sina viner, att Grekland är ett visserligen traditionellt vinland i mångt och mycket men samtidigt ett modernt vinland att hålla ögonen på. För visst har det hänt saker. Inte minst när det kommer till den tekniska kompetensen och…
– Att alltfler använder grekiska druvsorter. Men också att fler och fler lär sig hantera druvorna på ett nytt, modernt sätt utan att man tappar i ursprung.
Men visst behövs det något mer, något som gör grekiskt vin unikt. Det tror hon sig ha ett framgångsrecept på.
– Att vi sätter in vinet i en kulturell kontext, men på ett nytt, modernt sätt.
I boken Dödspelen i Olympia får karaktärerna i boken en privat vinprovning arrangerad av ingen mindre än Monique från Vinguiden! Självklart blev vi nyfikna och tog kontakt med författaren. Här berät..
Antingen älskar man vinet, eller så skyr man det som pesten. Oavsett vilket är det ett alldeles säreget vin från Grekland. Greklands mest kända vin heter retsina och får tillverkas runt om i landet ..
Visst har vi någon gång ibland blivit upprörda över priset på en flaska vin. Men kanske inte med samma intensitet som Konstantinos Lazarakis. Han klev in i vinbutiken, gapade och skrek, flera år sen..
