Veneto har slagit världen med häpnad med sina röda viner, allt från lättsmälta viner från Bardolino och Valpolicella till sockerstinna, smakintensiva amaronerviner. Samtidigt finns de som jobbar med elegans i första rummet. Som familjen Speri.
Succén fortsätter för regionen Veneto och vinerna härifrån. Både amarone och prosecco säljer fortfarande som smör, inte minst på den svenska marknaden, och även om man anar en liten tillbakagång när det kommer till de mest sockerstinna amaronervinerna, som nu ersätts med dito viner från södra delen av landet, är försäljningen och utbudet fortfarande imponerande. Eller onödigt stort, beroende på vilket ben man står på.
Framgångsreceptet möter emellertid idag konkurrens på ett tidigare aldrig skådat sätt. När ganska enkla, smakrika röda viner gjorda delvis på appassimentometoden nu stormar in på Systembolaget, ofta viner utan den komplexa karaktären många amaroneviner trots allt besitter, kan man som producent i Veneto öka takten, höja kvantiteten och dra ned en smula på omkostnaderna.
Eller så kan man göra som familjen Speri.
I Valpolicella Classico, det område längst i väster i regionen Veneto, inte långt från Lago di Garda, hittar vi Speris vineri insprängt i den lilla byn Pedemont. Vineriet överraskar då man sladdar in på parkeringen, det ser nämligen ut som ett vanligt hyreshus. Men när man väl klivit över tröskeln, ser man att allt är som det ska, det är ett fullskaligt vineri och dessutom råder i just detta nu full aktivitet.
Jag har stämt möte med Chiara Speri, men hon står och håller en improviserad vinprovning för några nyfikna turister. Istället är det hennes far som kommer emot mig, Carlo, vital 72-åring som hälsar mig välkommen med öppna armar.
Det dröjer inte länge innan Chiara slår följer och tar kommandot.
– Min pappa vill pensionera sig, men han har så mycket energi så det kommer att bli svårt. Jag tror att även om han slutar kan vi inte underskatta hans betydelse för Speris viner. Samtidigt säger han att det är vår tur nu, att det är dags för vår generation att ta över, nästan viskar hon till mig.
Men som så ofta i Medelhavskulturen finns det plats för både en och två generationer, en som vill framåt och en som gärna behåller traditionen så länge det går. Man kan dra paralleller till den italienska vinlagstiftningen i samma andetag, då den bygger på bevarande av olika områdens olika viner, inte alltid toppviner, men så länge de har en historia, är vinet värt att bevaras. Detta har också lett till att Italien lyckats bibehålla en imponerande mångfald när det kommer till viner.
Speri tillhör det exklusiva sällskapet Amaronefamiljen, eller Famiglie Dell’Amarone D’Arte som det heter på italienska. Det är en sammanslutning av de tolv historiska familjerna i området och som alla jobbar för samma mål: att bevara renomméet för vinerna. Detta inte minst genom att hålla en hög lägstanivå. Men också att våga ta betalt för vinerna.
– Vi har till och med skapat en grupp som åker runt och analyserar priserna på amaronevinerna runt om i världen, Observatori di Prezzo, säger Chiara Speri.
Med tanke på alla förfalskningar av amaroneviner vi sett det senaste decenniet, är det inte en så dum idé. Samtidigt finns det de som har synpunkter på amaronefamiljen, eller snarare skapandet av den exklusiva klubben. Chiara tar genast strid och menar att det inte är en klubb för inbördes beundran. Snarare handlar det om de viktigaste producenterna, med något undantag, som samarbetar, inte för att kunna hålla höga priser, utan för att kvalitetssäkra ett vin, amaronevinet. Speris viner intar också lite av en särställning då de gärna kännetecknas av komplexitet, sval elegans och fin koncentration. Det blir också tydligt när vi hinner prova några viner i farten.
Efter att ha blivit övertygad om en hustypisk stil, lämnar vi vineriet och tar riktning mot vingården. Det är ju här vinet egentligen görs, säger Chiara och Carlo i mun på varandra och får dessutom medhåll av Chiaras kusin Paolo som sluter upp. Det är han som ska visa oss till vingården, och i synnerhet en mycket speciell del av odlingarna som tycks vara föremål för andra producenters avundsjuka blickar.
Han tar oss upp till vingården Monte Sant’Urbano 400 meter över havet och med en bedårande utsikt över en av dalarna i Valpolicella. Men det är inte utsikten vi är här för, utan odlingen som ger områdets och kanske regionens bästa druvor. Uppbindningen, hinner jag tänka, ser ut som att den inte är slutförd. Paolo lägger märke till mig skepsis.
– Det här kallar vi för pergoleta, ett slags halv pergola. Det innebär att den är öppen i mitten, att det blir bra solexponering och att den samtidigt skyddar frukten från att brännas. Men också att druvorna kommer en bit upp från marken så att de inte angrips av fukten från jorden, förklarar han och svänger 180 grader och pekar med hela handen ut mot dalen.
– Vackert, inte sant?
Det är grönskande, vackert, utsikten är imponerande. Men även vinodlingen imponerar med sin ordning. Det märks tydligt att familjen värdesätter denna vingård, nästan helgar den. Och de tycks vara minst lika stolta för uppbindningsmetoden.
– Vi var först med pergoletametoden. Det var faktiskt min pappa som utvecklade den, lägger Chiara Speri till.
Vi stannar upp vid några rankor när Paolo börjar förklara växtcykeln och vad som är viktigt att tänka på, den gröna skörden, det selektiva uttaget. Och att man får hoppas på bra väder. Då kan vinet bli hur elegant som helst, precis det vi siktar mot.
Chiara ler, ser ut över odlingen.
– Men det handlar också om att man jobbar passionerat med mycket energi och att det finns en historia med det man gör.
Vinet har en självklar plats i våra glas – men hur matchas det med mat?
