Jag minns en middag där en vän påstridigt menade att hen minsann varit på en vinprovning och tyckt att det billigaste vinet som kostade en bit under 100 kronor var bättre än det dyrare för över 200. Därmed var hen nöjd med att ha kunnat slå hål på all mystik kring dyra droppars förträfflighet.
När samme vän bjöds på middag hos mig och min fru blev hen alldeles störtförtjust i den flaska rött vi hade till höstgrytan.
– Vad är det för vin? Det smakar ju helt fantastiskt! ropades över kristallglas och karaff.
Eftersom jag hade trott mig ha en aning om åt vilket håll preferenserna lutade åt för gästen hade det hällts upp en amarone, som för övrigt kan vara ett utmärkt val till just höstgryta – eller Bœuf Bourguignon, som det kanske korrekt ska utskrivas.
När namnet på finvinet nämndes var gästen fortfarande relativt nollställd i blicken, men när priset deklarerades och landade en bit över 300 kronor stelnade gästen till; den nyfrälstes blänkande blick randades, en kalkylering tycktes ta sin början i hjässloben, en ny privatekonomisk årsbudget formades, sedan kom ett leende över gästens ansiktet.
– Kan vin smaka så gott!?
Det var inte min mening att styra om någons privatekonomiska kalkyler eller skjuta upp något husköp på obestämd framtid – för nu ska här köpas viner för hela slanten. Min ambition var att på ett (som jag själv tyckte) kognitivt sätt kanske påvisa att priset på vinet kan uppskattas, även av den som inte nosat på något vin över säg 100 kronor.
Hur är det med det där egentligen; var går gränsen för vad vi kan uppfatta med näsa och mun? Är det alltid så att ett dyrare vin är ”bättre” än ett billigare?
Frågar vi en sommelier vill jag fräckt påstå att de flesta skulle mena att det finns ett samband mellan vinets pris och kvalitet på doft och smak. De finns naturligtvis fler dimensioner i vinet än så: skördeuttag, tradition, tillverkningsmetod, användningen av bekämpningsmedel eller ej, vingårdsarbetarnas löner etc. Den listan av faktorer som kan göra ett vin dyrare kan även göras lång.
Men om vi håller oss till sensoriken, smak och doft, hur förhåller sig de kvaliteterna till priset? Kan det vara så att efter säg 200 kronor är det betydligt färre av oss som faktiskt, likt min gäst som varit på vinprovning, spontant uppfattar kvalitetshöjningen för de där extra slantarna, jämfört med ett vin för säg under 100 kronor?
Är det så att vi som gått sommelierutbildning lärt oss plocka fram toner och nyanser som utan den träningen faktiskt går rätt många förbi? Finns det en risk att en påläst connoisseur i de dyrare vinerna räknar in komponenter som tradition, lågt skördeuttag, vingårdens rykte som kvalitetsbärare, den namnkunnige vinmakarens obefläckade rykte?
Det finns sannolikt inget ”rätt” svar på den frågan – utan den kan vara individuell, som så ofta annars. Vilket är en del av charmen med vin, och en hel del dylikt som har med annat att göra.
Jag kan i alla fall konstatera att gästen på min middag blev både paff och kanske i viss mån upplyst, om att ett par hundringar extra faktiskt kan ge en ökad upplevelse. Sedan kanske den ökningen klingar av något över säg 300 kronor, och därmed inte är linjär – att ett vin för 1000 kronor näppeligen är tio gånger bättre ur ett smak- och doftperspektiv än ett vin för 100 – men det är ju kul att få befinna sig bland Storheter, kanske speciellt när man tycker sig förstå vad som är stort …
