Det är den 31 december 2015, kl. är 23:58. En fantastisk middag med underbara viner är precis avslutad och det är dags att öppna ytterligare en flaska champagne som ska skåla in det nya året. Champagnen står där, välkyld på köksbänken, och bara väntar på att öppnas. Först bort med folien, sedan sex varv på grimman och försiktigt bort med den. Tappar för en sekund fokus, då händer det. Pang! Korken sticker av sig själv, flaskan drar iväg och träffar mig i huvudet och vinet fortsätter att spruta ut över hela köket. När jag äntligen får tag i flaskan är det enda innehåll som finns kvar några avslagna droppar. Vinåret 2016 börjar dyngsurt med några avslagna droppar champagne.
Echezeaux 2013 Louis Jadot och Dominus 2011. Två tunga pjäser som gjorde ett rejält avtryck på våren. Båda två på tok för unga för att korkas upp redan nu och då speciellt Echezeaux. Men ibland är det läge att dra korken ändå fast vinet skriker “låt bli”. Det var ett sådant tillfälle i våras. Echezeaux behövde närmare tre timmar i karaff för att öppna upp sig någorlunda. Koncentrationen i det vinet får den starkaste Fisherman´s Friend-tabletten att framstå som vattnig. Ett fantastiskt vin helt enkelt. Skulle var oerhört kul att prova om 20 år. Dominus var inte lika bråkig, men den gröna tonen i vinet var lite för dominant i dagsläget. Fast jag gillar de gröna inslagen så för mig gjorde det inte så mycket.
Riesling Cuvée Colette från Domaine Weinbach tillsammans med en choucroute i Colmar, Alsace. Ja, ni förstår, det kan liksom inte bli fel. Choucroute – surkål som kokas tillsammans med ankfett, bacon och vitt vin och serveras med buljongkokt potatis och mejramkryddad korv. En lokal rätt som kräver ett vin med riktigt bra syra. Det är där som Cuvée Colette kliver in med rak ryggrad och lirar väldigt jämnt med denna rätt. Sedan förstärks upplevelsen av vinet ytterligare, när det är alla rätt på allt övrigt som kan påverka känslan av vinet. Sällskapet, platsen, vädret. Allting klaffar denna varma soliga dag i den lilla franska staden Colmar.
Sommaren bjöd på ännu en upplevelse med alla rätt. Efter ett givande besök hos producenten Comm. G.B. Burlotto i Verduno, Piemonte, där vi fick prova hela linjen av Burlottos slanka, snygga och eleganta viner, var det dags för kvällens middag på Trattoria Dei Bercau. En lokal krog i Verduno som ligger precis bakom hörnet från Burlotto. Middagen bestod av smörslungad tajarinpasta och obskyra mängder hyvlad tryffel. Till denna rustika rätt sitter nebbiolovinerna från Burlotto som en smäck.
Höstens vin blev Tamaral 2012 Crianza från Ribiera del Duero, som dracks i vanliga vattenglas på ett trångt, varmt och stimmigt tapasställe i Palma – dessutom på tok för varmt. Ett vin som i en blindprovning garanterat inte skulle göra något större intryck på mig. Men just där och då, tillsammans med olika tapas sittandes i en bardisk, var vinet grymt. Trots att det serverades i vattenglas och höll en temperatur på säkert 23-24 grader.
För att någonstans knyta ihop året som började med en ofrivilligt vaskad champagne så blev decembers absolut bästa vinupplevelse självklart en champagne. Charles Heidsieck Blanc des Millénaires 1995. Här är det inget snack om att detta är oerhört bra droppar på flaska, från första doften till den oerhört långa eftersmaken. Ståpäls hela vägen i mål, det vill säga till flaskan är slut. Detta magnifika vin delades med familjen på Operakällaren. Även här är det alla rätt på omgivningen med Sveriges pampigaste och vackraste matsal. Att de dessutom levererar mat och service i världsklass ihop med grymt genomtänkta viner gör det inte direkt sämre.
För att sammanfatta det hela så är det ofta yttre omständigheter som avgör att en vinupplevelse blir till vad den blir.
För min egen del är alla toppupplevelser av viner jag haft 2016 sådana som jag druckit på rätt tid, på rätt plats och med rätt sällskap. Vinerna blir då alltid bättre än om jag skulle bedöma dem i en blindprovning. Sedan är det milsvid skillnad på kvalitet på en Echezeaux och en enkel Crianza. Men båda två gjorde rejäla avtryck under 2016.
Skål!
