Barolo, barbaresco, tryffel och risotto. Jag erkänner direkt, jag är oerhört svag för Piemonte. Det är något där som gör att jag vill tillbaka dit så fort jag åkt därifrån. Foten vid berget, det betyder så ”Piemonte”, ligger i den nordvästra delen av Italien.
Det är inte bara vinerna som lockar mig hit, inte heller är det bara den fantastiska maten. Eller de helt otroliga vyerna med alla böljande kullar fyllda av vinrankor som man kan låta blicken vandra på. Det är lite samma känsla som att titta ut över havet, jag tröttnar aldrig på det. Kombinationen av allt detta gör denna region i Italien till ett av mina absoluta favoritresmål.
I grund och botten är jag en ganska enkel människa. Ge mig ett bra vin och lite rustikt käk tillsammans med ett sällskap jag gillar så är jag väldigt nöjd. Skulle det läggas till någon hektar med vinrankor i just Piemonte som jag kan pyssla med på dagarna, så skulle jag var i himlen. Har mer och mer börjat förstå att denna del av Italien har precis det som jag någonstans långt där bak söker efter. När jag drömmer mig bort slutar drömmarna ofta i just Piemonte.
Denna del av Italien producerar några av världens absolut bästa viner, barolo och barbaresco. Dessa transparenta röda viner gjorda på druva nebbiolo, med dofter av rosor, körsbär, nypon och tjära. Vinerna har en frisk syra och kraftiga tanniner, vilket gör att dessa viner även tillhör några av de lagringsdugligaste vinerna i världen. För att citera en av mina studiekamrater från Vinkällan; ”det blir en riktig tanninfest i munnen”. Men som på många andra ställen i vinvärlden görs vinerna i två stilar. Traditionell stil och modern stil. Vinerna i modern stil är mer lättillgängliga och drickvänliga, medan den traditionella stilen generellt behöver längre flasklagring för att mjukna upp. För inte allt för länge sedan var det inte ovanligt att behöva vänta 15 – 20 år på ett barolovin för att det skulle bli drickbart. Ibland även ännu längre.
Men jag gillar inte bara dyra barolo- och barbarescoviner. I Piemonte gör man även vin på druvorna barbera och dolcetto. Får jag ett vin gjort på någon av dessa druvor från en bra producent blir jag överlycklig! Eller varför inte ett vin från byn Verduno på druvan pelaverga. Druvsorten pelaverga ger peppriga, lätta och lite josiga viner. Blint känns vinerna ungefär som en beaujolais som toppats med tio varv på svartpepparkvarnen. Serveras ganska svalt, runt 14-15 grader, och gärna till en charkbricka. Eller varför inte till en kalvtartar med parmesankräm och sotad purjolök. Fantastiskt gott!
En rätt som jag alltid måste äta när jag besöker regionen är nykokt tajarinpasta som blandas med parmesan och en klick smör. Sedan tillsätts det rikliga mängder vit tryffel som rivs i tunna skivor med ett speciellt tryffeljärn. Denna process sker nästan alltid inför gästen i själva matsalen. Och ofta är det krögaren själv som sköter showen. När det är färdigrivet är det bara att blanda några varv med gaffeln, hugga in och njuta. Till denna rätt dricker jag gärna en bättre flaska barolo eller barbaresco.
