De flesta av oss är tillbaka i vardagstillvaron igen och för egen del innebär det att det är dags att öppna upp ”Våga fråga-korgen” igen. En första blick på frågorna och jag anar ett kul tema. Ni är ett antal som verkar ha suttit i sommarvärmen och kuckilurat på knepiga frågor och till och med ”värdelöst vetande”. Kul tycker jag, då det också innebär att jag som vinsommelier får släppa slentriansvaren, gamla provnoteringar och vädra kunskapsbanken rejält. Lite surfande på webben behövs som komplement och på köpet lär även jag mig något nytt och intressant ur vinets värld och historia.
Camilla Johansson, Östersund skriver: ”Hej Michael, i sommar har jag och familjen semestrat i sydvästra Frankrike och bland annat stannade vi några dagar i Madiran. Där blev vi bjudna på ett fantastiskt gott dessertvin till den lokala efterrättspecialitén; en slags citronmaräng. Jag kommer inte ihåg vad vinet hette, men jag fick för mig att det gick under namnet ”Madirans vita broder” – kan det stämma, då jag inte hittar det uttrycket här hemma”?
Ja du Camilla, det var en tuff nöt att knäcka – men jag tror att jag löst gåtan: Madiran är kanske främst känt för sina karakteristiska och kraftfulla röda viner på druvan tannat. Då landar det under beteckningen Madiran AOC. När det handlar om vita viner från Madiran, torra som söta, går de under beteckningen Pacherenc du Vic-Bilh AOC, med tillägget sec om de är torra. Och just det söta vinet, som nästan uteslutande framställs på druvan gros manseng, är väldigt populärt som dessertvin med sin tropiska fruktton där ananas, aprikos och honung gifter sig fint i smakpaletten. Enligt lokala kamrater går just viner under namnet Pacherenc du Vic-Bilh ibland i folkmun under namnet ”Madirans vita broder”. Vill du återuppleva semesterminnet kan du via www.vinguiden.com beställa vinet pacherenc-du-vic-bilh-cuvee-marie och sedan hämta ut på ditt lokala Systembolag.
Per-Åke Lindgren, Solna frågar om det ligger någon sanning i att det skulle ha återfunnits flertalet krukor med vin i Tutankhamons gravkammare då den hittades 1922.
Jösses … det är faktiskt sant! Läser man rullorna från utgrävningarna så fann arkeologerna med Howard Carter i spetsen flertalet krukor innehållandes vin. Betänk då att ”King Tutt” dog cirka 1323 före Kristus. Till historien hör också att krukorna var noggrant märkta med namn, skördeår, vinodlare och till och med region/område! Så någonstans fanns där en riktigt vass vinmakare som förstod vikten av att märka krukorna på bästa sätt, hur de smakade nästan 3200 år senare? Det vete gudarna …
Sara Wilhelmsberg, Norrköping frågar om det finns tyska viner gjorda på ”svart riesling”? Hon menar på att hon i barndomen hört sina halvtyska föräldrar prata om det, men kan minnas helt fel – då hon aldrig hittat något sådant vin.
Svaret är: Ja, det finns det – och med det menar jag då att synonymen för den populära Champagnedruvan pinot meunier faktiskt i Tyskland och Österrike kallas för Schwarzriesling. Men, viktigt är dock att den har inget som helst släktskap med rieslingdruvan – utan är just en synonym för pinot meunier.
Till sist är ni många som vill ha bra tips på viner som kostar under hundralappen och som fungerar året om, till såväl aperitif i all enkelhet men också till gästerna runt matbordet. Då så – håll till godo!
En touch av provensalsk kryddhetta hänger med i eftersmaken på ett angenämt sätt och gör att vinet blir matorienterat och fint. Kyckling och fisk passar förstås utmärkt och till alla som efterlyser bra vita viner till vegetariska maträtter så detta Rhônevin är ett finfint tips. Eko-märkt och prislappen landar på blygsamma 89 kronor – kan med fördel stoppas undan 1-2 år.
Nu när det då skulle grillas hemma föll valet på ett ”Hacienda-vin” och det visade sig vara ett alldeles förträffligt val. Fylligt och aningens komplext med mjuka tanniner som tillsammans med fin smakton av lite torkad frukt, mörka bär, choklad och tobak från 12 månader på franska- och amerikanska ekfat.
Riktigt fint till det grillade köttet som sagt – både lamm och nöt. Även om grillsäsongen kanske nått sin peak nu finns fortfarande fina sensommarkvällar där vi behöver prisvärda rödvinsalternativ, och detta vin passar även fint i höst då de mustiga och smakrika viltgrytorna ska fram på matbordet. Vinet klarar 2-3 år i vinkällaren om så önskas.
Ungt och fruktigt i hela sin framtoning av skogsbär och mogna mörka körsbär men också med en kryddighet, örtighet och finstämd touch av ekfat som främst lyfter smakpaletten riktigt fint tillsammans med ljusare kötträtter där fläskkött och kalv spelar huvudrollen. Själv ”tokade jag till det” och skickade in en torskrygg i ugnen ihop med lite knaperstekt bacon och en gräddig potatisstomp där örter och peppar mötte upp. Urgott!
Och är nu riktmärket att vinet ska landa under 100 kronor så kan jag ärligt rekommendera Bestheim Crémant d´Alsace Brut. Främst för att det är en klassisk topproducent som gör utmärkta stilla viner sedan lång tid tillbaka, men också för att de lyckas fånga just det där lilla som en mousserande smakupplevelse ska ge: Massor av finstämd frukt och mineral fräschör, en läcker mouss som fyller munhålan och målar gomseglet med toner av gulröda äpplen, apelsiner, nougat och en brödighet där främst små läckra kex gör sig påminda. 60% pinot blanc och 40% auxerrois, ståltanksjäst och därefter 18 månader på jästfällningen – prisvärt!
