Bubbel klockan tolv

Man brukar säga “spara inte det bästa bubblet till sist när det vankas nyårsnatt”. Det är ett ganska bra tips. Visst kan det kännas lite lyxigt att öppna en magnum Cuvée Sir Winston Churchill 1990 när klockan slår 00:00 och ringer in det nya året, men frågan är om den som konsumerar bubblorna har en uppfattning om hur de verkligen smakar.

Låter det mästrande? Kanske, men tanken är ju att om vi betalar svindyrt för att fantastiskt bubbel – är inte vitsen då att det ska konsumeras under optimala former? Trodde väl det. Alltså är det just den flaskan man öppnar när de festklädda vännerna kliver över tröskeln och bjuds på kanapéer på skaldjur, kanske lite uppskuren pata negra och den där halstrade gåslevern på tunna brödskivor. Det är ju så det bästa bubblet ska serveras, i ett gastronomiskt, lätt överdrivet lyxigt sammanhang.

Pata negra, gott till bubbel.

Spara på krutet vid tolvslaget

Vi anländer ju ganska oförstörda i munnen när vi går på fest. Kanske har vi fått i oss ett glas enkelt bubbel, en torr riesling eller en fatig chardonnay. Men det är ingenting som förstör våra smaklökar, snarare tvärtom. Och när vi då serveras det gyllene mousserande vinet från norra Frankrike, då är vi som mest mottagliga för kvalitet. Sedan går det bara utför …

När middagen närmar sig sitt slut efter en hel del gott vin, ofta kraftigt rött med sköna tanniner till den ugnsbakade oxfilén, är vi ganska tröttkörda. Det smakar mindre och mindre det vi får i oss. Eller snarare, vi uppfattar mindre och mindre, nyanserna når oss inte och att då öppna en flaska vin som kostar som en halv månadslön, är bara onödigt och egentligen lika dumt som att vaska. Lite för mycket show off.

Min erfarenhet är att när klockan slår tolv, flugan hänger löst över den uppknäppta skjortan, då är det inte heller läge för subtiliteter, tanken är på helt annat håll. Då smäller i alla fall jag av en magnum, men av annan, betydligt mer alldaglig karaktär. Roligt är det ändå.

Fem bästa bubbel

Text & bedömning: Johan Franco Cereceda