Barcelona – en stad man alltid återvänder till

Det finns städer man besöker. Och så finns det städer man har en relation till.

Barcelona har alltid varit lite av det senare för mig.

Jag vet inte riktigt när det började. Kanske var det första gången jag gick längs en varm gata med ljudet av porslin, mopeder och röster som blandades med doften från ett kök någonstans bakom en öppen dörr. Eller kanske var det känslan av att staden aldrig riktigt försöker imponera på dig.

Barcelona bara är.

Högljudd, vacker, lite stökig, ibland självklar och ibland fullständigt överraskande.

Och varje gång jag kommer tillbaka händer samma sak.

Jag känner igen staden innan jag riktigt hunnit se den.

Den här gången ville jag upptäcka Barcelona genom det som jag tycker att staden är allra bäst på: maten, människorna, vinet och de där platserna där man för en stund får känna sig mer som en Barcelonabo än som en besökare.

En saluhall har sitt eget språk

Det första jag tänker på när jag går in på La Boqueria är inte vad jag ser.

Det är vad jag känner.

Lukten.

Den är nästan fysisk.

Fisk, citrus, mogen frukt, charkuterier, kryddor, nybakat bröd, olivolja och människor som passerar alldeles för nära varandra. Allting blandas. Det är inte en parfym man kan sätta ord på, utan snarare doften av en stad som äter.

Jag tycker om saluhallar av just den anledningen.

De går inte att iscensätta på samma sätt som en restaurang. Här finns ingen perfekt komponerad första servering. Ingen som berättar för dig hur du ska känna.

Här finns råvaran.

Och människan.

La Boqueria är en plats där Barcelona känns som mest Barcelona. Turister och lokalbor trängs mellan diskarna, händer sträcks fram över fisk, skinka, frukt och små rätter. Någon tar en snabb kaffe. Någon annan står och väljer dagens råvaror med den koncentration som bara finns när man faktiskt ska laga middag hemma.

Det är lätt att gå genom en saluhall och bara fotografera.

Men jag försöker den här gången att göra tvärtom.

Jag stannar.

Tittar.

Andas in.

För ibland berättar en lukt mer om en plats än en utsikt.

Och kanske är det också där gastronomin börjar. Inte på restaurangen, utan här. I råvaran, i doften, i händerna som väljer ut dagens fisk eller skär upp en skiva skinka.

https://www.boqueria.barcelona/bar-boqueria-p-68-en

Vaso de Oro – Barcelona utan filter

Sedan går vi vidare till Cerveseria Vaso de Oro.

Och här förändras temperaturen.

Det här är inte platsen där man sitter länge och funderar på menyn. Det är snarare platsen där man går in, hittar en plats vid baren och låter Barcelona hända runt omkring sig.

Vaso de Oro är trångt, livligt och högljutt – på det där sättet som faktiskt känns genuint.

Baren är en del av föreställningen.

Glas som ställs ner. Röster. Servitörer som rör sig snabbt. Öl som hälls upp. Små tallrikar som kommer ut ur köket.

Det finns något befriande i det.

Här behöver maten inte förklara sig.

Den ska smaka.

Vi beställer, äter och pratar. Och någonstans där, mitt i sorlet, tänker jag att det är precis sådana här ögonblick jag förknippar med Barcelona.

Inte de perfekta vyerna.

Inte de mest fotograferade byggnaderna.

Utan baren.

Människorna.

Ljudet.

En kall öl.

En tallrik som skickas över disken.

Det är sådana platser som får en stad att kännas levande.

Sedan kommer Gresca

Och så kommer Gresca.

Här blir Barcelona en annan stad.

Det är fortfarande samma stad utanför. Samma gatuljud, samma värme, samma människor som rör sig genom Eixample. Men innanför dörren förändras tempot.

Gresca är inte en restaurang som behöver skrika för att göra intryck.

Det är snarare en plats där man börjar förstå detaljerna.

Köket är öppet. Man ser arbetet. Hör det. Känner tempot. Det finns något nästan spektakulärt i att sitta nära en restaurang där maten fortfarande befinner sig mitt i processen.

Och här börjar en annan del av kvällen…..

Fyra glas – ett nytt Spanien

Det första är La Perdida – Malas Uvas från Galicien, gjort på Palomino.

Ett naturvin som rör sig någonstans mellan vitt och orange, och som har den där sortens personlighet som gör att man slutar försöka bestämma exakt vad det är och i stället bara börjar smaka.

Det finns viner som vill vara korrekta.

Och så finns det viner som vill vara intressanta.

Det här är det senare.

Jag tänker på saluhallen när jag dricker det. Råvarorna, havet, syran, sältan. Ett vin som känns hemma bredvid små rätter och saker att plocka från bordet.

Vinguidens tips: Leta efter det till charkuterier, skaldjur, fermenterade smaker och småplock. Framför allt: drick det tillsammans med mat.

Sedan kommer Arenas de Santyuste 2022 från Esmeralda García i Segovia.

100 procent Verdejo från otroligt gamla, prefiloxeriska stockar – omkring 140–200 år gamla.

Det är en sådan detalj som gör att man automatiskt lutar sig lite närmare glaset.

Men gamla stockar är förstås inte intressanta bara för att de är gamla. Det intressanta är vad tiden har gjort med platsen och druvan.

Här blir Verdejo något mer än den bild man kanske har av druvan. Det finns struktur, energi och en känsla av ursprung.

Jag tycker om sådana viner.

Viner som får en att upptäcka en druva man trodde att man redan kände.

Vinguidens tips: Servera till fisk, skaldjur, fågel eller rätter med citrus, örter och sälta. Och låt det gärna få lite tid i glaset.

Det tredje vinet är Massuria 2021 från Bierzo, 100 procent Mencía.

Här byter kvällen färg.

Det är rött, men inte tungt. Friskt och mineraliskt snarare än massivt.

Ett vin som påminner om att spanskt rött vin inte behöver vara synonymt med kraft, ek och tyngd.

Mencía kan gå en annan väg.

Friskare.

Ljusare.

Mer mineralisk.

Det är den typen av rött vin som gör att man gärna tar en klunk till innan man riktigt bestämt sig för vad man tycker.

Vinguidens tips: Ett fint matvin till grillat, svamp, fågel eller rätter med mycket umami. Det behöver inte konkurrera med maten – det lyfter den.

Och så kom Finca El Peruco

De tre första vinerna hade redan gjort sitt.

Vi hade rört oss från Galicien till Segovia, vidare till Bierzo. Olika druvor, olika uttryck, olika sätt att berätta om Spanien.

Men så kom Finca El Peruco 2019 från Goyo García Viadero.

Och plötsligt blev det tyst vid bordet.

Det här var inte bara ännu ett vin.

Det var ett sådant vin som får samtalet att stanna upp mitt i en mening.

Jag tog första klunken och min omedelbara reaktion var ungefär:

Vad i hela friden är det här?

På det bästa möjliga sättet.

Finca El Peruco kommer från Ribera del Duero och är huvudsakligen gjord på Tinta Fina, alltså Tempranillo, med en mindre andel Albillo.

På pappret skulle man kunna tro att man redan vet ungefär vart det här är på väg.

Det gör man inte.

Och det är precis det som är så fantastiskt.

Det här är Ribera del Duero utan den där förväntade kostymen. Vinet har kraft, absolut, men det är inte kraften som slår en först.

Det är energin.

Djupet.

Spänsten.

Ett vin som känns levande i glaset och som förändras medan man dricker det.

Först är det mörkt och intensivt.

Sedan kommer något friskare.

Sedan kryddigheten.

Sedan frukten.

Och någonstans däremellan dyker den där känslan upp som är så svår att beskriva med vinspråk:

Jag vill ha en klunk till.

Det är kanske det bästa betyget ett vin kan få.

Jag slutade analysera det.

Jag bara drack.

Och för mig blev det kvällens stora vinupplevelse.

Det var också där jag började förstå något som återkommit under hela resan.

Den nya spanska vinvärlden handlar inte nödvändigtvis om att lämna traditionen bakom sig.

Tvärtom.

Det handlar om att våga gå tillbaka till den och fråga:

Vad finns egentligen här?

Gamla vingårdar. Gamla druvor. Gamla platser.

Men ett nytt sätt att tänka.

Och Finca El Peruco känns inte som ett vin som försöker imponera genom att vara stort.

Det imponerar genom att vara sig självt.

Det var ett sådant vin som gjorde att jag slutade tänka på vad jag skulle skriva om det.

Jag ville bara dricka det.

Vinguidens vin att minnas

Om jag bara fick välja ett vin från den här middagen att prata vidare om, skulle det bli Finca El Peruco 2019.

Inte för att de andra vinerna saknade personlighet – tvärtom. Tillsammans var de en fantastisk introduktion till bredden i dagens spanska vinlandskap.

Men Finca El Peruco gjorde något annat.

Det överraskade mig.

Och det är just sådana viner jag letar efter.

Viner som inte bara är goda, utan som får en att stanna upp.

Vinguidens tips: Får du tag på en flaska, spara den till en kväll där du faktiskt har tid.

Ge den utrymme.

Låt den utvecklas.

Servera den till något med djup – grillat kött, vilt, svamp eller en riktigt lång middag.

Och framför allt: drick den med människor som tycker om att prata om vin.

För det här är ett vin som skapar samtal.

Det är ett vin man minns.

Barcelona, mellan då och nu

Det jag älskar med den här resan är kontrasten.

Boqueria.

Vaso de Oro.

Gresca.

Tre helt olika uttryck för samma stad.

På Boqueria möter jag råvaran innan den blir mat.

På Vaso de Oro möter jag maten precis som Barcelona alltid har gjort den – högljudd, generös och utan särskilt mycket krångel.

På Gresca möter jag nästa nivå, där samma kärlek till råvaran får ta en mer kreativ och personlig form.

Och i vinglaset får jag något ytterligare.

Ett Spanien som känns både gammalt och nytt.

Kanske är det därför Barcelona fortsätter att fascinera mig.

Staden går inte att sammanfatta i en enda restaurang, en enda gata eller en enda smak.

Den måste ätas i lager.

Först kommer olivoljan.

Sedan sältan.

Sedan syran.

Sedan vinet.

Sedan sorlet.

Sedan den där sista lilla smaken som man inte riktigt kan identifiera men som gör att man tänker:

Det här är Barcelona.

Fyra viner att leta efter

Om jag skulle ta med mig fyra flaskor från den här kvällen – och rekommendera dem vidare – skulle jag faktiskt välja just de fyra vi drack på Gresca.

La Perdida – Malas Uvas för den nyfikne som vill prova ett mer personligt naturvin.

Arenas de Santyuste 2022 för den som vill upptäcka hur mycket uttryck en gammal Verdejo-vingård kan bära.

Massuria 2021 för den som vill upptäcka Mencía och ett friskare, mer mineraliskt spanskt rött.

Och Finca El Peruco 2019 för den som vill återvända till Tempranillo – men med en helt annan blick.

Det sista vinet är det jag skulle leta efter först.

Inte för att det måste vara det bästa vinet i Spanien.

Sådant är omöjligt att säga.

Utan för att det gjorde något som de bästa vinerna faktiskt kan göra.

Det fick mig att känna något.

Och det är därför vi minns vissa flaskor långt efter att glasen är tomma.

En relation som fortsätter

När jag lämnar Barcelona tänker jag att det är märkligt med vissa städer.

Man tror att man återvänder för att upptäcka något nytt.

Men kanske återvänder man egentligen för att känna igen något.

En gata.

En doft.

Ett bord.

En smak.

En flaska.

En känsla man haft förut.

Barcelona och jag har haft en relation länge. Och precis som i alla bra relationer förändras saker. Staden förändras. Jag förändras. Platser öppnar och stänger. Restauranger byter händer. Smaker förändras.

Men något finns kvar.

Det där ögonblicket när man kliver ut på gatan efter en lång middag och luften känns lite varmare än den borde.

När man hör rösterna runt omkring sig.

När någon skrattar vid bordet bredvid.

När man fortfarande har smaken av middagen kvar.

Och kanske också vetskapen om att det finns en flaska någonstans där hemma som kommer att öppnas en kväll när man längtar tillbaka.

För mig är den flaskan Finca El Peruco.

Och kanske är det just där en bra resa fortsätter.

Inte när man kommer hem.

Utan när en smak plötsligt tar en tillbaka.

Till ett bord.

Till en kväll.

Till en stad.

Till Barcelona.